Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för […]

Jag skrev texten för Expressen Kultur. Här är den också:

Att den radikala vänstern tappar sin sista stora kultursida i Sverige verkar på papperet vara ett beklagligt faktum, när mittensossen Karin Pettersson nu tar över som kulturchef efter kulturradikala Åsa Linderborg.

Samtidigt, vet jag som arbetade och hade mycket roligt med Karin i sex år tills vår arbetsrelation fick ett abrupt slut under metoo 2017, är Karin Petterssons rykte som den politiska korrekthetens översteprästinna överdriven.

Karin har en öppnare syn på debatten än vad hon behövde göra sken av i sin förra stora roll på tidningen, som Aftonbladets politiska chefredaktör. Där kunde hon skapa Sveriges överlägset mest lästa digitala ledarsida utan att behöva ta hänsyn till intellektuell spänst, åsiktsmångfald eller folklig lyhördhet. Uppgiften var att driva S-opinion. Punkt.

Som många påpekat, ja, Karin Pettersson är ekonom från Handelshögskolan och mångårig topptjänsteman inom Socialdemokraterna, men hon har med åren blivit en kompetent publicist – hon vet skillnaden på varje tidningssidas olika uppdrag.

Så jag tror inte att hon blir en Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, som vilt vevande vecka in och vecka ut ger läsekretsen exakt den moralistiska uppfostran den vill betala digitala prenumerationer för.

En kvällstidningskultursida kan inte på samma vis tiga ihjäl ett stort spektrum av problematiserande – eller problematiska – åsikter, om den vill fortsätta vara framgångsrik. Det fattar Karin.

Ett större problem lär bli att Karin Pettersson inte kan någonting om kultur.

Hon älskar att sitta i tv-soffor och i informella elitsammanhang och debattera medier och politik – men vad kommer hon kunna säga om kultur? Karin lyssnar lite på popmusik, läser Elena Ferrante och beundrar den gamla tv-serien ”Vita huset”. Det är allt. Nja, hon går på […]

”Nej, nu är det dags – jag slutar köpa kläder” blev rubriken på Expressen Kultur.

Det är sant med en liten modifikation.

Vilket plagg klarar man sig inte utan? Klicka på länken ovan eller läs här.

Om vi ändå ska dö, kan vi först diskutera vad vi ska ha på oss?

Häromveckan fann jag mig dubbelvikt under trädäcket. Jag meckade med en cirkulationspump och elementet till en gammal jacuzzi. För inte särskilt länge sedan hade ett beslut fattats om att badet skulle ersättas eller om pengarna skulle användas för en resa till Florida eller kanske Vietnam under jul och nyår. Ett par veckor i solen eller tjugo år i poolen, svårt beslut.

Jag hade också kunnat frakta schabraket till närmsta återvinningstation och glömma allt. De cirka 100 000 kronorna är ju ingen ekonomisk tillgång som bara måste konsumeras. Ändå har min reflex länge varit att ersätta ett förlorat föremål med ett annat substantiv. Vilket gjort mig till en god nationalekonomisk medborgare. Välfärd kräver tillväxt som kräftor kräver snaps.

Men nu kom idén att reparera det sönderfrusna maskineriet. Idén var så slug att jag funderade på varför ingen kommit på den tidigare.

Jag insåg att jag fått den från mina föräldrar. De har alltid återvunnit utan att för den skull vara hipsters. De är bara födda på 1930-talet. Även ett par små oätna potatisar från middagen tas tillvara i en liten burk i kylskåpet.

– Men herregud! Har ni kvar min gamla badrock? Den måste ju vara … ja 30 år? hörde jag mig säga både enfaldigt och hånfullt vid senaste besöket i Motala.

– Den använde din morfar. Den […]