Hallå där,

Du läser väl min Kulturkanonen hos Magasinet Konkret?

Jag randar en NY och FRESH kanon varje fredag och är man snabb  kostar den ingenting. Å andra sidan är det ju nice att stötta den alternativa, obundna FRIA pressen med en prenumeration.

Kulturkanonen recenserar alltså i grunden Sveriges sex största kultursidors prestationer under veckan. Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Sydsvenskan.

Men allt kan hända i den där Kulturkanonen.

Det är till exempel ofta mycket rock.

Mv h Fredrik Virtanen

Här en text av mig i Expressen den 4 januari nådens år 2023:

Livet är som att bära en full tunna skit över en forsande flod av piss.

Sa författaren Charles Bukowski.

För de allra flesta människor var 2022 ett förvånande skitår. De allra flesta hade – okunniga om skitår som de allra flesta är efter en enastående framgångsperiod i mänsklighetens historia – tänkt att efter pandemiåren, nej nu kan det inte bli värre.

Men jodå. Det kan alltid bli värre. Ett ännu tyngre, ekonomiskt, skitår lade sig på högen av skitår och bildade ett elegant skitårshat-trick.

Jag har under livet lärt mig en del om skitår, kanske lite mer än de allra flesta, men det var först detta år jag återvände till Charles Bukowski. Kanske försökte jag hitta trygghet genom att gå i barndom och då var det hans ord som ringde i huvudet, inte August Strindbergs, Arthur Conan Doyles eller Spindelmannens även om ”Det är synd om människorna”, ”Elementärt, käre Watson” och ”Jag har visst svingat mig ända till Motala” skulle funkat rätt fint också.

Charles Bukowski var en amerikansk arbetarklassförfattare jämförbar med Ivar Lo-Johansson. Han visste bättre än alla hur eländigt livet kunde vara. Jag började även fundera på om Bukowski kanske var en riktigt bra författare så jag beställde hans genombrott från 1971, ”Postverket”, från Bokbörsen. Och det var han kanske inte. Men han var en skitbra författare för ungdomen. Charles var munter och ful, han skrev som han såg ut precis som de flesta skriver som de ser ut. Få författare har varit mer roligt svartsynta. Han skrev från botten även efter succén då han efter 15 år sa upp sig för gott från Posten. Hans […]

Jag skrev om valresultatet som närapå orsakade krigsrubriker i media, på Expressen Kultur den 23 september. Rätt roligt om jag får säga det själv:

Hur man än vänder och vrider kritiken mot vänsterns och vänsterliberalismens tidningsriddare är det aldrig, aldrig, aldrig, deras fel att Sverigedemokraterna är högerns största parti. Det där är en blind fläck. Att medierna utsetts till fiender är blott populism, det ligger ingenting – ingenting! – i kritiken. Att förtroendet är så lågt beror endast på okunskap hos allmänheten om allt skitbra som produceras dag ut och dag in i folkets tjänst.

Vänstervilsenheten nu illustrerades elegant i ett replikskifte hos Aftonbladet denna historiska – men inte så historiska – vecka.

– Vänstern skriver en satans massa fina texter som arbetarklassen uppfattar som självgoda ord från en överhet som inte bryr sig om dem det minsta, skrev Sven Anders Johansson.

– Du är tondöv och arbetarfientlig, svarade Elina Pahnke.

En twitterreplik från Sydsvenskans magister Ida Ölmedal illustrerade därpå stiligt Bonnierliberalismens självbild:

”Bra kulturjournalister och intellektuella skriver det de finner sant, oavsett vilka som gynnas.”

Grötmyndigheten och det privilegierade perspektivet kan därpå möjligen ha slagit svenskt rekord när Dagens Nyheters Jonas Thente fann det nödvändigt att i en kort och inte så lite poetisk text damma på Svenska Dagbladet och Aftonbladet som – lyssna nu och lyssna noga – demokratins fiender. Tydligen hade Thente i de bägge demokratiska bastionerna funnit en oförlåtlig förståelse för de 44,98 procent väljare, möjligen 49,59 procent med Liberalerna, som är mer rädda för feminister än rasister. Det borde vara ett övermäktigt uppdrag för en så stor tidning med så […]

SJ och Volvo styr vem som kan leva på musik

Själsliga skavsår massproduceras i den kulturella tvättmaskinen

Som barn fick jag veckopeng varje fredag. Efter att ha läst Kjell Häglund, Anna Björkman och Andres Lokko i Aftonbladets fredagsbilaga cyklade jag till Love Music och beställde Julian Copes hyllade skiva. Jag lyckades även lägga rabarber på Appetite for destruction i en importbutik ett helt år innan den toppade Billboardlistan.

Det var på den tiden då massmedier fortfarande skrev om obskyr konst. I dag hade Guns N’ Roses debutmästerverk inte recenserats alls, däremot uppföljaren när det visat sig att debuten sålde över 20 miljoner exemplar och använts som hårsprayreklam på Instagram.

Det finns inget exakt datum för när kommersen triumferade. Maktövertagandet skedde gradvis och sedan väldigt snabbt under 10-talet. Kulturskribenterna började lägga sin bildade smak på hyllan och tvingade sig att tycka om Melodifestivalen och den mest sponsrade musiken. Ingen redaktion ville längre slösa pengar på en okänd Julian Cope eller ett okänt Guns N’ Roses när målgruppen bara var en enda unge i Motala.

För konstnärerna är den här utvecklingen mer förödande än för den enskilda kulturkonsumenten. Konstnärerna levde länge på att medierna tog kulturansvar, alltså samhällsansvar, och rapporterade om grymma kulturgrejor innan de ens känt lukten av en topplista.

Numera har konstnärerna i stället möjlighet att nå ut på egen hand, kanske på ett instagramkonto i konkurrens med influencers som säljer krämer, vitaminer, politik och livsstil. Det finns mer musik, mer kultur, än någonsin, men den är känd av ingen.

[…]

Den här burgaren publicerades på Aftonbladet Kultur den 1 februari under rubriken:

Gamestop-revolutionen slår mot pengarna

De digitala trejdarna innebär ett verkligt hot mot Wall Street – och kanske hela världsekonomin

TEXT:

Pöbeln som stormade Kapitolium är jämförelsevis enkla att hantera för etablissemanget. De lagförs för inhemsk terrorism och i medialt välbevakade rättegångar skickas de i fängelse, vilket lär ha en avkylande effekt både på glada ironiker och sanna nyfascister.

Wolf of Wall Street.

Den Reclaim The Streets-liknande digitala börsnissemobb som attackerar – och vinner – över Wall Street just nu är ett helt annat djur.

De är många, jättemånga, och de har pengar, massa pengar när de organiserar sig. De är röriga: höger, libertarianer och vänster. De vill bli rika, förstås, men de vill samtidigt ”stick it to the man”.

Wall Street är den gemensamma fienden, oavsett politisk hemvist.

Framför allt gör de inget olagligt. De gör vad Wall Street alltid gjort.

Man får inte glömma hur Gamestop-kuppen började: Feta hedgefonder såg svaghet i spelbolagsaktien Gamestop. När institutionerna började blanka – spekulerade i att värdet skulle sjunka – pressades aktien och värdet blev lägre än vad många ansåg rimligt. Priset ansågs manipulerat.

Så någon, möjligen en Keith Gill i Boston, bestämde sig för att hajpa Gamestop. Med hjälp av WallStreetBets, en subgrupp på Reddit (ett slags enormt Flashback) spreds budskapet till miljontals småhandlare, i synnerhet till den populära trejdingappen Robinhood som inte tar ut något courtage för handel. Pengarna tjänas istället på att låna ut användarnas pengar och sälja information till Wall Streets trendanalyserande trejdingrobotar.

”Hon dominerade svensk vänster i ett decennium” skrev jag och den publicerades i Dagens Industri  den 25 september:

Åsa Linderborg kom från en bakgrund i Kommunistisk ungdom, en doktorshatt i historia och succéromanen Mig äger ingen, om sin uppväxt i Uppsala med en starkt klassmedveten, snäll men svårt alkoholiserad pappa. Roman blev även en fin film 2013 med Mikael Persbrandt som härdararen Leif vid Metallverken i Västerås.

Sitt första vikariat på Aftonbladets kulturredaktion fick hon 2003. 2009 blev hon kulturchef och kom att dominera den svenska vänstern i ett decennium.

Det var egentligen först då jag träffade Åsa, när jag återvänt från utflykter i tv-branschen och Aftonbladet flyttat från Globen till Schibsted-huset bakom Stockholm Centralstation.

Jag tyckte om henne direkt. Trevlig, alltid nära till skratt, lätt koketterande om sina texters uselhet och mycket dålig på att ta beröm trots att hon snabbt blev Aftonbladets bäste stjärnskribent ihop med Jan Guillou. Åsa var smart, bildad och grundad i allting utom populärkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. Jag kan tänka mig att Hanna från Arlöv med Nationalteatern är hennes favoritlåt, men jag har ingen aning. Åsas yrkesliv är litteratur, historia och politik. Punkt.

Efter flytten till city hamnade ledarredaktionen och kultredaktionen bredvid varandra, endast avskilda av en soffgrupp – som dock i praktiken fungerade som en järnridå. Ledarna tyckte, ungefär som högern, att Åsa var en tossig kommunist, och Åsa tyckte att ledarna var kälkborgerliga reformister. Det var absolut inga personliga motsättningar, bara politiska. Som det ska vara på en vital redaktion.

I stort sett varje morgon mellan 2011 och 2017 kom jag att sitta och […]

Den här texten om Donald Trump-industrin och Bob Woodwards nya bok Rage publicerades i Aftonbladet Kultur den 17 september 2020:

Historien lägger dimmor fortare än någonsin. I den senaste Donald Trump-boken Rage skildrar Bob Woodward till exempel tillsättningarna av general James ”Mad Dog” Mattis som försvarsminister och oljekungen Rex Tillerson som utrikesminister. Det är som att läsa ett dammigt bakom kulisserna-reportage om händelser för flera årtionden sedan. Men det var 2017.

Nya dimmor, nya lager, nya skandaler, läggs dagligen till historien om USA:s mest aparta president genom tiderna. Det enda som är säkert är att vad som än händer så twittrar Donald Trump vidare, som en pansarkryssare, och samtiden försöker hänga med. Alla lyssnar, tycker och interagerar. Trump är mer en upplevelseindustri än en president. Han är världens fetaste show, lukrativ för alla affärsintressen.

”Kontroverser förhöjer budskapet”, medger Jared Kushner, Trumps svärson och i praktiken hans stabschef. Kushner kan inte sluta beundra hur skicklig Trump är på att ständigt erbjuda bråkigt och provocerande innehåll till publiken och de kommunicerande kärlen i nya eller gamla medier.

Rage (Ilska) släpptes i tisdags och innehåller händelser från sent i somras men är ändå gammal. Kanske allra mest för att den upprepar ett så väldokumenterat fruktlöst sätt att bekämpa USA:s högerpopulistiska solkung.

För, ja, självklart är Woodwards reportage om Trump exakt vad alla tror: ännu en beskrivning av vilket ärkenöt som blivit världens mäktigaste man. Egocentrisk och fåfäng. Okunnig och maktfullkomlig. Cynisk och lögnaktig. Skrytsam och bisarr.

Unfit for office, även om proffset Woodward aldrig skulle säga så. Han snittar upp Trump genom att elegant och flyhänt bara skildra vad Trump säger och […]

Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för […]