Kommersen är polariseringen
SJ och Volvo styr vem som kan leva på musik
Själsliga skavsår massproduceras i den kulturella tvättmaskinen
Som barn fick jag veckopeng varje fredag. Efter att ha läst Kjell Häglund, Anna Björkman och Andres Lokko i Aftonbladets fredagsbilaga cyklade jag till Love Music och beställde Julian Copes hyllade skiva. Jag lyckades även lägga rabarber på Appetite for destruction i en importbutik ett helt år innan den toppade Billboardlistan.
Det var på den tiden då massmedier fortfarande skrev om obskyr konst. I dag hade Guns N’ Roses debutmästerverk inte recenserats alls, däremot uppföljaren när det visat sig att debuten sålde över 20 miljoner exemplar och använts som hårsprayreklam på Instagram.
Det finns inget exakt datum för när kommersen triumferade. Maktövertagandet skedde gradvis och sedan väldigt snabbt under 10-talet. Kulturskribenterna började lägga sin bildade smak på hyllan och tvingade sig att tycka om Melodifestivalen och den mest sponsrade musiken. Ingen redaktion ville längre slösa pengar på en okänd Julian Cope eller ett okänt Guns N’ Roses när målgruppen bara var en enda unge i Motala.
För konstnärerna är den här utvecklingen mer förödande än för den enskilda kulturkonsumenten. Konstnärerna levde länge på att medierna tog kulturansvar, alltså samhällsansvar, och rapporterade om grymma kulturgrejor innan de ens känt lukten av en topplista.
Numera har konstnärerna i stället möjlighet att nå ut på egen hand, kanske på ett instagramkonto i konkurrens med influencers som säljer krämer, vitaminer, politik och livsstil. Det finns mer musik, mer kultur, än någonsin, men den är känd av ingen.
[…]