SJ och Volvo styr vem som kan leva på musik

Själsliga skavsår massproduceras i den kulturella tvättmaskinen

Som barn fick jag veckopeng varje fredag. Efter att ha läst Kjell Häglund, Anna Björkman och Andres Lokko i Aftonbladets fredagsbilaga cyklade jag till Love Music och beställde Julian Copes hyllade skiva. Jag lyckades även lägga rabarber på Appetite for destruction i en importbutik ett helt år innan den toppade Billboardlistan.

Det var på den tiden då massmedier fortfarande skrev om obskyr konst. I dag hade Guns N’ Roses debutmästerverk inte recenserats alls, däremot uppföljaren när det visat sig att debuten sålde över 20 miljoner exemplar och använts som hårsprayreklam på Instagram.

Det finns inget exakt datum för när kommersen triumferade. Maktövertagandet skedde gradvis och sedan väldigt snabbt under 10-talet. Kulturskribenterna började lägga sin bildade smak på hyllan och tvingade sig att tycka om Melodifestivalen och den mest sponsrade musiken. Ingen redaktion ville längre slösa pengar på en okänd Julian Cope eller ett okänt Guns N’ Roses när målgruppen bara var en enda unge i Motala.

För konstnärerna är den här utvecklingen mer förödande än för den enskilda kulturkonsumenten. Konstnärerna levde länge på att medierna tog kulturansvar, alltså samhällsansvar, och rapporterade om grymma kulturgrejor innan de ens känt lukten av en topplista.

Numera har konstnärerna i stället möjlighet att nå ut på egen hand, kanske på ett instagramkonto i konkurrens med influencers som säljer krämer, vitaminer, politik och livsstil. Det finns mer musik, mer kultur, än någonsin, men den är känd av ingen.

[…]

Den här burgaren publicerades på Aftonbladet Kultur den 1 februari under rubriken:

Gamestop-revolutionen slår mot pengarna

De digitala trejdarna innebär ett verkligt hot mot Wall Street – och kanske hela världsekonomin

TEXT:

Pöbeln som stormade Kapitolium är jämförelsevis enkla att hantera för etablissemanget. De lagförs för inhemsk terrorism och i medialt välbevakade rättegångar skickas de i fängelse, vilket lär ha en avkylande effekt både på glada ironiker och sanna nyfascister.

Wolf of Wall Street.

Den Reclaim The Streets-liknande digitala börsnissemobb som attackerar – och vinner – över Wall Street just nu är ett helt annat djur.

De är många, jättemånga, och de har pengar, massa pengar när de organiserar sig. De är röriga: höger, libertarianer och vänster. De vill bli rika, förstås, men de vill samtidigt ”stick it to the man”.

Wall Street är den gemensamma fienden, oavsett politisk hemvist.

Framför allt gör de inget olagligt. De gör vad Wall Street alltid gjort.

Man får inte glömma hur Gamestop-kuppen började: Feta hedgefonder såg svaghet i spelbolagsaktien Gamestop. När institutionerna började blanka – spekulerade i att värdet skulle sjunka – pressades aktien och värdet blev lägre än vad många ansåg rimligt. Priset ansågs manipulerat.

Så någon, möjligen en Keith Gill i Boston, bestämde sig för att hajpa Gamestop. Med hjälp av WallStreetBets, en subgrupp på Reddit (ett slags enormt Flashback) spreds budskapet till miljontals småhandlare, i synnerhet till den populära trejdingappen Robinhood som inte tar ut något courtage för handel. Pengarna tjänas istället på att låna ut användarnas pengar och sälja information till Wall Streets trendanalyserande trejdingrobotar.

”Hon dominerade svensk vänster i ett decennium” skrev jag och den publicerades i Dagens Industri  den 25 september:

Åsa Linderborg kom från en bakgrund i Kommunistisk ungdom, en doktorshatt i historia och succéromanen Mig äger ingen, om sin uppväxt i Uppsala med en starkt klassmedveten, snäll men svårt alkoholiserad pappa. Roman blev även en fin film 2013 med Mikael Persbrandt som härdararen Leif vid Metallverken i Västerås.

Sitt första vikariat på Aftonbladets kulturredaktion fick hon 2003. 2009 blev hon kulturchef och kom att dominera den svenska vänstern i ett decennium.

Det var egentligen först då jag träffade Åsa, när jag återvänt från utflykter i tv-branschen och Aftonbladet flyttat från Globen till Schibsted-huset bakom Stockholm Centralstation.

Jag tyckte om henne direkt. Trevlig, alltid nära till skratt, lätt koketterande om sina texters uselhet och mycket dålig på att ta beröm trots att hon snabbt blev Aftonbladets bäste stjärnskribent ihop med Jan Guillou. Åsa var smart, bildad och grundad i allting utom populärkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. Jag kan tänka mig att Hanna från Arlöv med Nationalteatern är hennes favoritlåt, men jag har ingen aning. Åsas yrkesliv är litteratur, historia och politik. Punkt.

Efter flytten till city hamnade ledarredaktionen och kultredaktionen bredvid varandra, endast avskilda av en soffgrupp – som dock i praktiken fungerade som en järnridå. Ledarna tyckte, ungefär som högern, att Åsa var en tossig kommunist, och Åsa tyckte att ledarna var kälkborgerliga reformister. Det var absolut inga personliga motsättningar, bara politiska. Som det ska vara på en vital redaktion.

I stort sett varje morgon mellan 2011 och 2017 kom jag att sitta och […]

Den här texten om Donald Trump-industrin och Bob Woodwards nya bok Rage publicerades i Aftonbladet Kultur den 17 september 2020:

Historien lägger dimmor fortare än någonsin. I den senaste Donald Trump-boken Rage skildrar Bob Woodward till exempel tillsättningarna av general James ”Mad Dog” Mattis som försvarsminister och oljekungen Rex Tillerson som utrikesminister. Det är som att läsa ett dammigt bakom kulisserna-reportage om händelser för flera årtionden sedan. Men det var 2017.

Nya dimmor, nya lager, nya skandaler, läggs dagligen till historien om USA:s mest aparta president genom tiderna. Det enda som är säkert är att vad som än händer så twittrar Donald Trump vidare, som en pansarkryssare, och samtiden försöker hänga med. Alla lyssnar, tycker och interagerar. Trump är mer en upplevelseindustri än en president. Han är världens fetaste show, lukrativ för alla affärsintressen.

”Kontroverser förhöjer budskapet”, medger Jared Kushner, Trumps svärson och i praktiken hans stabschef. Kushner kan inte sluta beundra hur skicklig Trump är på att ständigt erbjuda bråkigt och provocerande innehåll till publiken och de kommunicerande kärlen i nya eller gamla medier.

Rage (Ilska) släpptes i tisdags och innehåller händelser från sent i somras men är ändå gammal. Kanske allra mest för att den upprepar ett så väldokumenterat fruktlöst sätt att bekämpa USA:s högerpopulistiska solkung.

För, ja, självklart är Woodwards reportage om Trump exakt vad alla tror: ännu en beskrivning av vilket ärkenöt som blivit världens mäktigaste man. Egocentrisk och fåfäng. Okunnig och maktfullkomlig. Cynisk och lögnaktig. Skrytsam och bisarr.

Unfit for office, även om proffset Woodward aldrig skulle säga så. Han snittar upp Trump genom att elegant och flyhänt bara skildra vad Trump säger och […]

Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för […]

Jag skrev texten för Expressen Kultur. Här är den också:

Att den radikala vänstern tappar sin sista stora kultursida i Sverige verkar på papperet vara ett beklagligt faktum, när mittensossen Karin Pettersson nu tar över som kulturchef efter kulturradikala Åsa Linderborg.

Samtidigt, vet jag som arbetade och hade mycket roligt med Karin i sex år tills vår arbetsrelation fick ett abrupt slut under metoo 2017, är Karin Petterssons rykte som den politiska korrekthetens översteprästinna överdriven.

Karin har en öppnare syn på debatten än vad hon behövde göra sken av i sin förra stora roll på tidningen, som Aftonbladets politiska chefredaktör. Där kunde hon skapa Sveriges överlägset mest lästa digitala ledarsida utan att behöva ta hänsyn till intellektuell spänst, åsiktsmångfald eller folklig lyhördhet. Uppgiften var att driva S-opinion. Punkt.

Som många påpekat, ja, Karin Pettersson är ekonom från Handelshögskolan och mångårig topptjänsteman inom Socialdemokraterna, men hon har med åren blivit en kompetent publicist – hon vet skillnaden på varje tidningssidas olika uppdrag.

Så jag tror inte att hon blir en Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, som vilt vevande vecka in och vecka ut ger läsekretsen exakt den moralistiska uppfostran den vill betala digitala prenumerationer för.

En kvällstidningskultursida kan inte på samma vis tiga ihjäl ett stort spektrum av problematiserande – eller problematiska – åsikter, om den vill fortsätta vara framgångsrik. Det fattar Karin.

Ett större problem lär bli att Karin Pettersson inte kan någonting om kultur.

Hon älskar att sitta i tv-soffor och i informella elitsammanhang och debattera medier och politik – men vad kommer hon kunna säga om kultur? Karin lyssnar lite på popmusik, läser Elena Ferrante och beundrar den gamla tv-serien ”Vita huset”. Det är allt. Nja, hon går på […]