Kommersen är polariseringen

SJ och Volvo styr vem som kan leva på musik

Själsliga skavsår massproduceras i den kulturella tvättmaskinen

Som barn fick jag veckopeng varje fredag. Efter att ha läst Kjell HäglundAnna Björkman och Andres Lokko i Aftonbladets fredagsbilaga cyklade jag till Love Music och beställde Julian Copes hyllade skiva. Jag lyckades även lägga rabarber på Appetite for destruction i en importbutik ett helt år innan den toppade Billboardlistan.

Det var på den tiden då massmedier fortfarande skrev om obskyr konst. I dag hade Guns N’ Roses debutmästerverk inte recenserats alls, däremot uppföljaren när det visat sig att debuten sålde över 20 miljoner exemplar och använts som hårsprayreklam på Instagram.

Det finns inget exakt datum för när kommersen triumferade. Maktövertagandet skedde gradvis och sedan väldigt snabbt under 10-talet. Kulturskribenterna började lägga sin bildade smak på hyllan och tvingade sig att tycka om Melodifestivalen och den mest sponsrade musiken. Ingen redaktion ville längre slösa pengar på en okänd Julian Cope eller ett okänt Guns N’ Roses när målgruppen bara var en enda unge i Motala.

För konstnärerna är den här utvecklingen mer förödande än för den enskilda kulturkonsumenten. Konstnärerna levde länge på att medierna tog kulturansvar, alltså samhällsansvar, och rapporterade om grymma kulturgrejor innan de ens känt lukten av en topplista.

Numera har konstnärerna i stället möjlighet att nå ut på egen hand, kanske på ett instagramkonto i konkurrens med influencers som säljer krämer, vitaminer, politik och livsstil. Det finns mer musik, mer kultur, än någonsin, men den är känd av ingen.

[…]

Kommersen är polariseringen2021-10-03T10:10:26+00:00

En armé av trejdare hotar Wall Street

Den här burgaren publicerades på Aftonbladet Kultur den 1 februari under rubriken:

Gamestop-revolutionen slår mot pengarna

De digitala trejdarna innebär ett verkligt hot mot Wall Street – och kanske hela världsekonomin

TEXT:

Pöbeln som stormade Kapitolium är jämförelsevis enkla att hantera för etablissemanget. De lagförs för inhemsk terrorism och i medialt välbevakade rättegångar skickas de i fängelse, vilket lär ha en avkylande effekt både på glada ironiker och sanna nyfascister.

Wolf of Wall Street.

Den Reclaim The Streets-liknande digitala börsnissemobb som attackerar – och vinner – över Wall Street just nu är ett helt annat djur.

De är många, jättemånga, och de har pengar, massa pengar när de organiserar sig. De är röriga: höger, libertarianer och vänster. De vill bli rika, förstås, men de vill samtidigt ”stick it to the man”.

Wall Street är den gemensamma fienden, oavsett politisk hemvist.

Framför allt gör de inget olagligt. De gör vad Wall Street alltid gjort.

Man får inte glömma hur Gamestop-kuppen började: Feta hedgefonder såg svaghet i spelbolagsaktien Gamestop. När institutionerna började blanka – spekulerade i att värdet skulle sjunka – pressades aktien och värdet blev lägre än vad många ansåg rimligt. Priset ansågs manipulerat.

Så någon, möjligen en Keith Gill i Boston, bestämde sig för att hajpa Gamestop. Med hjälp av WallStreetBets, en subgrupp på Reddit (ett slags enormt Flashback) spreds budskapet till miljontals småhandlare, i synnerhet till den populära trejdingappen Robinhood som inte tar ut något courtage för handel. Pengarna tjänas istället på att låna ut användarnas pengar och sälja information till Wall Streets trendanalyserande trejdingrobotar.

[…]
En armé av trejdare hotar Wall Street2021-02-10T09:57:19+00:00

Jag åt aldrig mackor, kära Åsa Linderborg

”Hon dominerade svensk vänster i ett decennium” skrev jag och den publicerades i Dagens Industri  den 25 september:

 

Åsa Linderborg kom från en bakgrund i Kommunistisk ungdom, en doktorshatt i historia och succéromanen Mig äger ingen, om sin uppväxt i Uppsala med en starkt klassmedveten, snäll men svårt alkoholiserad pappa. Roman blev även en fin film 2013 med Mikael Persbrandt som härdararen Leif vid Metallverken i Västerås.

Sitt första vikariat på Aftonbladets kulturredaktion fick hon 2003. 2009 blev hon kulturchef och kom att dominera den svenska vänstern i ett decennium.

Det var egentligen först då jag träffade Åsa, när jag återvänt från utflykter i tv-branschen och Aftonbladet flyttat från Globen till Schibsted-huset bakom Stockholm Centralstation.

Jag tyckte om henne direkt. Trevlig, alltid nära till skratt, lätt koketterande om sina texters uselhet och mycket dålig på att ta beröm trots att hon snabbt blev Aftonbladets bäste stjärnskribent ihop med Jan Guillou. Åsa var smart, bildad och grundad i allting utom populärkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. Jag kan tänka mig att Hanna från Arlöv med Nationalteatern är hennes favoritlåt, men jag har ingen aning. Åsas yrkesliv är litteratur, historia och politik. Punkt.

Efter flytten till city hamnade ledarredaktionen och kultredaktionen bredvid varandra, endast avskilda av en soffgrupp – som dock i praktiken fungerade som en järnridå. Ledarna tyckte, ungefär som högern, att Åsa var en tossig kommunist, och Åsa tyckte att ledarna var kälkborgerliga reformister. Det var absolut inga personliga motsättningar, bara politiska. Som det ska vara på en vital redaktion.

I stort sett varje morgon mellan 2011 och 2017 kom jag att sitta och […]

Jag åt aldrig mackor, kära Åsa Linderborg2020-10-06T07:19:20+00:00

Den glada galten Särimner som älskar att ätas och återuppstå

Den här texten om Donald Trump-industrin och Bob Woodwards nya bok Rage publicerades i Aftonbladet Kultur den 17 september 2020:

 

Historien lägger dimmor fortare än någonsin. I den senaste Donald Trump-boken Rage skildrar Bob Woodward till exempel tillsättningarna av general James ”Mad Dog” Mattis som försvarsminister och oljekungen Rex Tillerson som utrikesminister. Det är som att läsa ett dammigt bakom kulisserna-reportage om händelser för flera årtionden sedan. Men det var 2017.

Nya dimmor, nya lager, nya skandaler, läggs dagligen till historien om USA:s mest aparta president genom tiderna. Det enda som är säkert är att vad som än händer så twittrar Donald Trump vidare, som en pansarkryssare, och samtiden försöker hänga med. Alla lyssnar, tycker och interagerar. Trump är mer en upplevelseindustri än en president. Han är världens fetaste show, lukrativ för alla affärsintressen.

”Kontroverser förhöjer budskapet”, medger Jared Kushner, Trumps svärson och i praktiken hans stabschef. Kushner kan inte sluta beundra hur skicklig Trump är på att ständigt erbjuda bråkigt och provocerande innehåll till publiken och de kommunicerande kärlen i nya eller gamla medier.

Rage (Ilska) släpptes i tisdags och innehåller händelser från sent i somras men är ändå gammal. Kanske allra mest för att den upprepar ett så väldokumenterat fruktlöst sätt att bekämpa USA:s högerpopulistiska solkung.

För, ja, självklart är Woodwards reportage om Trump exakt vad alla tror: ännu en beskrivning av vilket ärkenöt som blivit världens mäktigaste man. Egocentrisk och fåfäng. Okunnig och maktfullkomlig. Cynisk och lögnaktig. Skrytsam och bisarr.

Unfit for office, även om proffset Woodward aldrig skulle säga så. Han snittar upp Trump genom att elegant och flyhänt bara skildra vad Trump säger och […]

Den glada galten Särimner som älskar att ätas och återuppstå2020-09-27T10:26:06+00:00

Joseph McCartey, Arthur Miller, Margaret Atwood, media och metoo

Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för […]

Joseph McCartey, Arthur Miller, Margaret Atwood, media och metoo2020-07-15T13:57:38+00:00

Radikalt byte

Jag skrev texten för Expressen Kultur. Här är den också:

Att den radikala vänstern tappar sin sista stora kultursida i Sverige verkar på papperet vara ett beklagligt faktum, när mittensossen Karin Pettersson nu tar över som kulturchef efter kulturradikala Åsa Linderborg.

Samtidigt, vet jag som arbetade och hade mycket roligt med Karin i sex år tills vår arbetsrelation fick ett abrupt slut under metoo 2017, är Karin Petterssons rykte som den politiska korrekthetens översteprästinna överdriven.

Karin har en öppnare syn på debatten än vad hon behövde göra sken av i sin förra stora roll på tidningen, som Aftonbladets politiska chefredaktör. Där kunde hon skapa Sveriges överlägset mest lästa digitala ledarsida utan att behöva ta hänsyn till intellektuell spänst, åsiktsmångfald eller folklig lyhördhet. Uppgiften var att driva S-opinion. Punkt.

Som många påpekat, ja, Karin Pettersson är ekonom från Handelshögskolan och mångårig topptjänsteman inom Socialdemokraterna, men hon har med åren blivit en kompetent publicist – hon vet skillnaden på varje tidningssidas olika uppdrag.

Så jag tror inte att hon blir en Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, som vilt vevande vecka in och vecka ut ger läsekretsen exakt den moralistiska uppfostran den vill betala digitala prenumerationer för.

En kvällstidningskultursida kan inte på samma vis tiga ihjäl ett stort spektrum av problematiserande – eller problematiska – åsikter, om den vill fortsätta vara framgångsrik. Det fattar Karin.

Ett större problem lär bli att Karin Pettersson inte kan någonting om kultur.

Hon älskar att sitta i tv-soffor och i informella elitsammanhang och debattera medier och politik – men vad kommer hon kunna säga om kultur? Karin lyssnar lite på popmusik, läser Elena Ferrante och beundrar den gamla tv-serien ”Vita huset”. Det är allt. Nja, hon går på […]

Radikalt byte2019-12-09T10:34:55+00:00

Vänstern och A$AP Rocky

Den 23 augusti skrev jag på Expressens kultursida om vänsterns framtid. Texten gjorde folk både höger och vänster irriterade. Det är okej. Det är i mitten jag befinner mig i dessa radikala tider. Här är versionen i Expressen. Nedan är hela texten.

Vänstern är så tyst, så tyst, närmast avliden. Kanske för att den skäms för makten. Vänstern vill inte ens prata om vilken riktning som bör stakas ut. Jag tror att mitten är en gyllene position när PK-radikalerna och högerpopulisterna gapar hål i folkets huvuden.

Efter sommaren på landet med mina grannar sverigedemokraterna körde jag in till det fräscht rökförbjudna Stockholm och insåg att jag glömt bort vilka som fick makten här senast. Just det, borgerligheten med hjälp av Miljöpartiet styr landets huvudstad. På Södermalm där jag bor röstade förvisso de flesta (cirka 20 procent) som jag, på Socialdemokraterna, men Moderaterna brukar vara störst.

Det har visat sig att jag röstade på borgerlig politik i riksdagen. På punkt efter punkt bestämmer Centern och Liberalerna i synnerhet den ekonomiska politiken. Jag tänker inte gnälla om den saken. Januariavtalet var den nödvändiga lösningen efter den fyra månader långa låsningen. Alla fick ge efter för att riket skulle kunna styras. Det var funktionell demokrati.

De stora politiska sfärerna, både internationellt och i Sverige, är den högljudda men inte särskilt manstarka PK-radikala rörelsen, och den betydligt större och ännu högljuddare högerpopulismen – samt något som i brist på bättre får kallas mitten. Det är två oattraktiva ytterkantsval som gör att jag inte ångrar min röst på det som skulle bli ett mittenhögerblock. De två mest PK-radikala partierna Miljöpartiet och […]

Vänstern och A$AP Rocky2019-09-10T14:15:31+00:00

Naken i min enorma garderob (Expressen)

”Nej, nu är det dags – jag slutar köpa kläder” blev rubriken på Expressen Kultur.

Det är sant med en liten modifikation.

Vilket plagg klarar man sig inte utan? Klicka på länken ovan eller läs här.

Om vi ändå ska dö, kan vi först diskutera vad vi ska ha på oss?

Häromveckan fann jag mig dubbelvikt under trädäcket. Jag meckade med en cirkulationspump och elementet till en gammal jacuzzi. För inte särskilt länge sedan hade ett beslut fattats om att badet skulle ersättas eller om pengarna skulle användas för en resa till Florida eller kanske Vietnam under jul och nyår. Ett par veckor i solen eller tjugo år i poolen, svårt beslut.

Jag hade också kunnat frakta schabraket till närmsta återvinningstation och glömma allt. De cirka 100 000 kronorna är ju ingen ekonomisk tillgång som bara måste konsumeras. Ändå har min reflex länge varit att ersätta ett förlorat föremål med ett annat substantiv. Vilket gjort mig till en god nationalekonomisk medborgare. Välfärd kräver tillväxt som kräftor kräver snaps.

Men nu kom idén att reparera det sönderfrusna maskineriet. Idén var så slug att jag funderade på varför ingen kommit på den tidigare.

Jag insåg att jag fått den från mina föräldrar. De har alltid återvunnit utan att för den skull vara hipsters. De är bara födda på 1930-talet. Även ett par små oätna potatisar från middagen tas tillvara i en liten burk i kylskåpet.

– Men herregud! Har ni kvar min gamla badrock? Den måste ju vara … ja 30 år? hörde jag mig säga både enfaldigt och hånfullt vid senaste besöket i Motala.

– Den använde din morfar. Den […]

Naken i min enorma garderob (Expressen)2019-07-16T09:54:09+00:00

Jan Myrdal, pod och text, FiB/K

Den 6 och 7 februari 2019 träffade jag Jan Myrdal, 91, i ett snöslaskigt Varberg. Artikeln är publicerad i marsnumret av Folket i Bild/Kulturfront. Eftersom Jan Myrdal är en mycket pratglad herre och eftersom det finns många Myrdal-nördar som vill lyssna – varsågoda, här en drygt tre timmar lång podversion av våra samtal, uppdelade på tre ljudfiler.  Mycket nöje!

60-talsvänstern beskriver han som alkoholister som tog en sup och svaldes av statsetablissemanget.

Fredrik Virtanen åkte till Varberg och träffade en mångårig FiB/Kulturfront-medarbetare, som inte behöver någon närmare presentation.

Om JM

Namn: Jan Myrdal.

Ålder: 91.

Familj: Singel. Två barn, sonen Janken, 69, (med Nadja Wiking), ekonomihistoriker och professor i agrarhistoria, och dottern Eva, 63, (med Maj Lidberg), arkeolog och professor.

Föräldrar: Alva och Gunnar Myrdal, socialdemokratiska samhällsingenjörer.

Bor: I sitt eget bibliotek i Varberg, finansierat av den lokale hotellentreprenören Lasse Diding och avlidne författaren Henning Mankell.

Aktuell: Med 75 år som skriftställare. Med seminariet Den vanartige Jan Myrdal, den 14 april på ABF-huset i Stockholm. Med självbiografin Ett andra anstånd som utkommer på Norstedts förlag den 11 april.

Jan Myrdal, en av 1900-talets största och understundom mest kontroversiella svenska intellektuella, lever och arbetar i allra högsta grad ännu.

Men den 91-årige maoisten har varit mycket nära döden två gånger. Först vid en hjärtinfarkt 1988, och sedan 2015 då han fick ”Ett andra anstånd”, namnet på hans nya bok.

Efter en del mejlande om praktiska detaljer hälsar Jan Myrdal välkommen i sitt hem och bibliotek i halländska Varberg […]

Jan Myrdal, pod och text, FiB/K2020-10-30T10:52:43+00:00

Evigt straff, Expressen

Den 6 oktober 2018 skrev jag ”Hur länge ska jag straffas?”på Expressens kultursida, om hur det är att bli offentligt avrättad. Utan att vara dömd eller åtalad eller misstänkt för något brott. En komplicerad text att skriva; materialet är så mycket rikare än så och därför kommer Utan nåd den 29 april. Det krävdes en hel bok för att förklara allt som samverkade hösten 2017. Men detta är en liten försmak:

 

 

 

 

Tisdagen 2 oktober blev jag inbjuden av Malou von Sivers på TV4 för att berätta om livet efter att jag blivit uthängd som våldtäktsman först i sociala medier och därpå i de flesta stora medier, först just här i Expressen.

Brottet jag anklagades för var prövat juridiskt på min uppmaning för många år sedan. Åklagaren lade ned ärendet. Att något brott begåtts den där vårnatten 2006 kunde inte visas, snarare att inget brott hade begåtts.

Därmed ansåg jag liksom rättsväsendet att saken var utagerad.

Vi hade fel.

Långt senare utsattes jag plötsligt för grovt förtal av den person jag uppmanat polisanmäla mig och tvingades se hur ett hårresande – i bokstavlig bemärkelse rättshaveristiskt – påstående på Instagram omvandlades till den största nyheten i Sverige: Fredrik Virtanen är en våldtäktsman!

Vad som hänt sedan mitt liv togs ifrån mig berättade jag för Malou von Sivers. Det finns ingen anledning att tjata om det.

Jag är journalist. Jag arbetade i nästan 25 år på Aftonbladet. I många år var jag nöjesreporter och yrket var mitt liv närmast dygnet runt. Att jaga den sortens nyheter gör man inte bakom ett skrivbord på förmiddagen.

Jag hårdvinklade ibland för att skapa tryck i en […]

Evigt straff, Expressen2019-03-19T15:05:18+00:00
Till toppen