Okej händer behövs men de behöver inte röra degen. Ingen knådning! Bara tid. Här är receptet till alla som klagat på ”komplicerade recept” (de är inte komplicerade, bara mångordiga):

Ta 3 dl ljummet eller kallt vatten.
Häll i din surdeg (1-3 dl typ). Eller jäst, max 5 gram.
10-12 gram salt.
Blanda i 500 gram (cirka 8 dl) Vetemjöl Special eller – om du verkligen inte vill kunna misslyckas – Manitoba Cream. Rör ihop. Antagligen krävs lite mer (typ 0,5 dl) mer vatten om du använt jäst.
Täck över. Låt stå i rumstemperatur i 12 timmar.

Baka ut brödet efter behag med mjöl (helst rågmjöl). Häll det i en oljad form om du fortfarande inte vill beröra degen eller om den blivit lös.

Täck över. Ställ i kylskåp i minst 12, helst 24, timmar.

Ta ut brödet. Sätt ugnen på max, helst 300. Över och undervärme. Efter en halvtimme: Skjutsa in brödet på en het plåt i botten av ugnen. Sänk värmen till 200.

Det är ett stort bröd så det tar säkert 45 minuter i ugnen. Innertempen ska bli minst 96 grader.

GOTT!
Ps. På bilderna är det ett bröd gjort såhär idag men med en näve rågkross i också. Det blev inte perfekt, men nästan. Gott blir det alltid, även om man misslyckas. Ds.

Jäste andra gången i form. Den kan sättas in rätt i ugnen, särskilt om degen blivit lös.

Färdigt! Blev inte perfekt, men det behövs inte.

Hällde ut degen ur formen, snittade lite.

1 dl (skållad) rågkross […]

Jag känner intensivt för att dela med mig av min bästa… formula. Alltså recept. Alltså innehållet i mackan. Min favoritlimpa. Den kallas nog vetelevain på bagerierna men är snarare en råglevain även om det bara är 12-14 procent råg. Den blir söt och fet utan att bli sådär ruskigt 100 % vetebarnslig, av den skållade rågen och rågsurdegen. Den blir lite tristare (mindre seg, mindre hållbar) med jäst men om jäst används: öka rågmjölet till 60-70 gram.

Den är mycket enkel men tar tid även om bagarens insats inte är mer än max 20 minuter, inklusive rengöring av kittlar och upptorkning av mjöl. Degen sköter sig ju själv.

1. Skålla 50 gram (fint) rågmjöl i max 150 gram kokande vatten. När röran stått över natten eller svalnat till minst 37 grader (helst klart svalare), då:
2. Rör i 1,5-2 dl surdegstart gjord och uppväckt på rågmjöl (eller jäst om levain inte finns; cirka 10 max 20 gram jäst för osöta degar). Blaska ihop och låt stå i 15 minuter.
3. Rör i 500 gram vetemjöl special och 250 gram (2,5 dl) vatten. (Om du använt jäst behövs antagligen minst 3 dl vatten.) Rör ihop till en tjock men kladdig smet. Låt stå i 30 minuter. Det är viktigt med tiden här. Glutentrådarna måste igång.
4. Häll i 15 gram Himalayasalt. Används ett annat (tuffare) salt kanske det räcker med 12 gram. Använd en blöt hand om degen fastnar och gojsa runt i någon minut.

(Här går det att hoppa över stegen 5 till 8 genom att knåda degen mjukt men rejält i 12-15 minuter och ställa den på jäsning […]

När jästen var slut på Coop, ungefär samtidigt som alla dårar hamstrade toalettpapper i februari eller mars – minns nån hur sjukt det var? – tvingades jag köpa torrjäst och det förändrade mitt bakande i grunden.

Torrjäst är faktiskt att föredra. Vanlig jäst duger också och en surdeg är förstås smartast eftersom man slipper riskera att galna jästhamstrare sabbar baket. Men torrjäst (man rör ner den i mjölet och saltet innan kallvattnet blandas i) i kombination med lång kalljäsning ger ett segare, fetare, luftigare, håligare bröd, enligt denna för mig helt nya upplevelse. Torrjäst!

Det är väldigt lätt att baka på en viss nivå. Men det är otroligt otillfredsställande när brödet inte blir perfekt. Att verkligen, verkligen få till en utsökt vetelevain eller rågmacka är nästan omöjligt. Man får nöja sig med fyrplusbröd men då och då – ohyggligt satisfying när det händer och vanligtvis när man knådat exakt lagom länge, 11-12 minuter, och sedan kalljäst i minst ett dygn och använt 4-5 procent grovsalt och en klutt smör – blir det femplus.

Min största utmaning är att inte göra skalet för krispigt. Jag och alla andra älskar krispigt men det gäller inte barn. Lösningen är vanligtvis att inte alls använda ånga och att köra brödet på mycket lägre värme än rimligt. Alltså: Man startar på 300 men sedan snabbt som fan ner till kanske 170, 160, 150 rent av. Då blir limporna härligt soggiga, bara lövtunt krispiga men ändå luftiga. Man kan ju rätt snabbt lägga dem i en plastpåse också för att verkligen förstöra skorpan.

Fysisk distansering är A och O. Fortfarande! Som en samhällstjänst ägnas det här utrymmet åt (bara) de bästa tv-serierna som dykt upp det senaste året, och en och annat noterbar sexa.

Maj, 2020:

The Split (bilden ovan), säsong 1 och 2, SVT Play. En enastående såpopera om skilsmässoadvokater i London. Men så fullpackad med drama att det blir fööööööör mycket – ibland. 7/10.

After Life, säsong 2, Netflix. Lika gullig och rolig men snäppet mer klyschig som säsong 1. Med Ricky Gervais. 8/10.

The Stranger, SVT Play. Och just som jag skrev det där om för mycket dramaturgi om The Split så insåg jag att The Stranger, om skummisar som utpressar och har sig, är rena dramaturgifabriken. Den använder varenda trick i boken för att maxa spänning. Det är galet spännande – för man förstår verkligen ingenting en bra bit in i säsongen, och en hel del eftersom seriemakarna ljuger lite för oss tittare. 7/10.

I am the night, HBO. Ett bra misslyckande. 6/10.

Defending Jacob, Apple TV+. Om den här serien fortsätter att vara så bra ska jag förlänga mitt testabonnemang. 8/10.

The plot against America, HBO. Ett diskussionsunderlag mer än en raffig serie. I stort sett är det Nazitysklands alla redan skildrade vidriga storiesar som förlagts i 40-talets USA. Var inte Philip Roths roman mer originell än så? Jag minns inte. 6/10.

Mrs America, HBO. Förtjusande om feminismens USA på 70-talet, särskilt varje gång Cate Blanchett är  med. Hon måste vara världens bästa skådis. 7/10.

Bäckström, CMore. Rolig och med fiffig plot på Leif GW Perssons böcker. 7/10.

Falsk identitet, SVT Play. De […]

Hoopla. Läser i Dagens Media att Expressen anlitar rikets ledande mytoman, Instagramkändisen Cissi Wallin, som krönikör. Innan domen för grovt förtal ens hunnit torka.

Det är toppen att kriminella får revansch i samhället. Viva KRIS! Men vanligtvis brukar det tarvas att straffet avtjänas innan förövaren anses ha sonat sitt brott av samhället.

Som brottsoffer är det förstås stötande att den rimliga ordningen sätts ur spel. För verkliga offer för sexuellt våld är det antagligen ännu mer stötande.

Jag är inte förvånad. Expressen är ingen statlig institution och uppdraget är att vinstmaximera. Expressen var den enskilt värsta tidningen under de mediala haverierna som förstörde metoo i Sverige. Expressen skulle anlita Peter Madsen om man trodde sig kunna tjäna några spänn.

Detta skrev jag i december 2018, publicerat i Utan nåd våren 2019, sidorna 153 till 164:

När det i efterhand visade sig att många påståenden var svaga, överdrivna eller falska och över 30 metoo-publiceringar fällts av PON, eller Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) stängde medierna dörren till många av de aktivister som de nyss utnyttjat och hyllat som hjältar.

Men inte heller kritik mot metoo eller en diskussion om den nykonservativa offermentalitet som blev rådande ges utrymme i de tongivande medierna, i synnerhet inte i huvudstadens stora mainstreamtidning Dagens Nyheter som satt sig själv i en komplicerad sits genom intensiv kampanjjournalistik för den goda saken.

DN har i decennier setts som “den malliga morgontidningen” men under mina 25 år i Stockholm har jag aldrig tidigare upplevt ett så starkt förakt mot DN i kulturella och intellektuella kretsar. Få vågar dock yttra sig eftersom DN:s makt över samma, ofta fattiga, kretsar är enorm. Avfällingar riskerar att mötas med tystnad eller bestraffning.

[…]

Jag har inte tid med det här egentligen för jag skriver färdigt en roman men jag har aldrig riktigt uppskattat Blood on the tracks. Titeln är fantastik. Albumet också. Det är inte det. Frågan är hur fantastiskt det är? Bara ganska. Albumet är slickt och ljudmässigt snällt och har en hel del hårda oneliners som är lätta att minnas. Blod på spåret är Dylanamatörens lättsaltade favoritalbum och som sådant antagligen Dylans viktigaste verk. En helt ny publik i flera generationer kunde hitta Bob tack vare trevliga Blood on the tracks. Det gillar vi, mycket.

Desire är ett större album. Är inte hjärtat utslitet redan så ligger det på kudden när Sara avslutar plattan. Som förstås inleds med en av få protestlåtar som på riktigt svänger: Hurricane.

Men även Street legal är ett större album. Inledande Changing of the guards handlar av allt att döma om de 16 år Bob Dylan avverkat i skivbranschen vid det laget. Och alldeles uppenbart var han påverkad av Bruce Springsteens saxofonrockenroll. Och senare … ja Baby please stop crying och Is your love in vain efter varandra är den största dubbel han gjort sedan Just like a woman och Most likely you go your way and I’ll go mine på Blonde on Blonde. Det är…

Fortsättning följer.

Utdrag ur Utan nåd, sidan 189 till 198:

Mars, 2018

Benny Fredriksson är död.

Beskedet når mig genom en gemensam bekant innan jag sett nyhetsflasharna. Självmord. Det står inte i nyhetsartiklarna. Det brukar vanligtvis bara stå mellan raderna men här kanske media inte fått självmordet bekräftat.

Jag tänker, jag förstår honom. Jag tänker, det kunde varit jag. Jag tänker, hellre han än jag. Jag är inte större än så och sedan tror jag att jag ska dö av andnöd och hjärtattack och höger sida av halsen börjar rycka och örat susar. Jag rusar till medicinskåpet och letar fram fyra eller fem femmilligramstabletter Sobril som jag inte använt på månader och sedan släcker jag och sätter mig i soffan och blundar och andas tills det känns bättre, tio minuter eller trettio, jag vet inte. Jag börjar nynna en sång av Per Gessle: “Här kommer alla känslorna på en och samma gång”.

***

Det första pressmeddelandet från Stockholms Stadsteater kom den 17 mars 2018 och var kortfattat. Ett nytt pressmeddelande skickades den 19 mars. Där berättades officiellt att det var självmord och skulden lades på “ett orättvist och gränslöst mediedrev”.

***

Benny Fredrikssons öde beseglades när Aftonbladet publicerade en granskning av tillvaron på Sveriges största teater och kulturhus, med löpsedeln:

“Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll.

Anställda målar upp en skräckbild av vd:n för kulturhuset. ’Alla är rädda för honom’.”

Min bedömning efter nästan 24 år på tidningen var redan då att Aftonbladet försökte komma in i matchen efter krisen med artiklarna om tidningens arbetsmiljö i konkurrenterna på Bonniers, DN och Expressen. Resultatet påminde om hur en passerad vänsterback drar till med en eftersläng när spelet sedan länge gått vidare.

Så långt inne i […]

Förövaren är fälld i domstol. Jag konstaterar att det är billigt i Sverige att förstöra en annan människas liv. Villkorlig fängelsedom och 100 dagsböter om 50 kronor samt 90 000 kronor i skadestånd.

Ett straff som inte känns alls för en mångmiljonär.

Men den statliga rättskipningen borde ändå avskräcka andra från att näthata.

Ett samhälle där privata hämndmotiv, lynchmobbar och folkdomstolar stöter ut människor från sina sammanhang tror jag inte att någon vill ha, egentligen. Vad är det för värld? Nästa gång är det ditt barn, din bror, din mamma – eller du – som blir ostraciserad. Från en skola, en arbetsplats, en by, en stad eller ett land.

Dagens dom för grovt förtal är därför viktig. Den säger tydligt att vi inte kan skriva vad fan som helst på internet.

Jag är glad över domslutet. Möjligen kan tillvaron nu gå vidare efter de värsta två åren i mitt och min familjs liv.

Men skandaliseringen kvarstår. Internet glömmer inte. Facebook och Instagram har ännu inte tagit ansvar för att de fortfarande distribuerar kränkningarna till en masspublik. De amerikanska it-jättarna saknar skam.

Jag vet att de svenska medierna som publicerade lögnerna hösten 2017 skäms. De borde säga högt att de skäms. De borde be om ursäkt. De borde häva straffet jag fått för att bli förtalad: yrkesförbud. Aftonbladet borde återanställa mig. Allt finns redogjort för i Utan nåd.

Men det är en bra dag. Förövaren är fälld i domstol.

Jag firar med ärtsoppa.

Fredrik Virtanen