Fysisk distansering är A och O. Fortfarande! Som en samhällstjänst ägnas det här utrymmet åt (bara) de bästa tv-serierna som dykt upp det senaste året, och en och annat noterbar sexa.

Maj, 2020:

The Split (bilden ovan), säsong 1 och 2, SVT Play. En enastående såpopera om skilsmässoadvokater i London. Men så fullpackad med drama att det blir fööööööör mycket – ibland. 7/10.

After Life, säsong 2, Netflix. Lika gullig och rolig men snäppet mer klyschig som säsong 1. Med Ricky Gervais. 8/10.

The Stranger, SVT Play. Och just som jag skrev det där om för mycket dramaturgi om The Split så insåg jag att The Stranger, om skummisar som utpressar och har sig, är rena dramaturgifabriken. Den använder varenda trick i boken för att maxa spänning. Det är galet spännande – för man förstår verkligen ingenting en bra bit in i säsongen, och en hel del eftersom seriemakarna ljuger lite för oss tittare. 7/10.

I am the night, HBO. Ett bra misslyckande. 6/10.

Defending Jacob, Apple TV+. Om den här serien fortsätter att vara så bra ska jag förlänga mitt testabonnemang. 8/10.

The plot against America, HBO. Ett diskussionsunderlag mer än en raffig serie. I stort sett är det Nazitysklands alla redan skildrade vidriga storiesar som förlagts i 40-talets USA. Var inte Philip Roths roman mer originell än så? Jag minns inte. 6/10.

Mrs America, HBO. Förtjusande om feminismens USA på 70-talet, särskilt varje gång Cate Blanchett är  med. Hon måste vara världens bästa skådis. 7/10.

Bäckström, CMore. Rolig och med fiffig plot på Leif GW Perssons böcker. 7/10.

Falsk identitet, SVT Play. De […]

Hoopla. Läser i Dagens Media att Expressen anlitar rikets ledande mytoman, Instagramkändisen Cissi Wallin, som krönikör. Innan domen för grovt förtal ens hunnit torka.

Det är toppen att kriminella får revansch i samhället. Viva KRIS! Men vanligtvis brukar det tarvas att straffet avtjänas innan förövaren anses ha sonat sitt brott av samhället.

Som brottsoffer är det förstås stötande att den rimliga ordningen sätts ur spel. För verkliga offer för sexuellt våld är det antagligen ännu mer stötande.

Jag är inte förvånad. Expressen är ingen statlig institution och uppdraget är att vinstmaximera. Expressen var den enskilt värsta tidningen under de mediala haverierna som förstörde metoo i Sverige. Expressen skulle anlita Peter Madsen om man trodde sig kunna tjäna några spänn.

Detta skrev jag i december 2018, publicerat i Utan nåd våren 2019, sidorna 153 till 164:

När det i efterhand visade sig att många påståenden var svaga, överdrivna eller falska och över 30 metoo-publiceringar fällts av PON, eller Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) stängde medierna dörren till många av de aktivister som de nyss utnyttjat och hyllat som hjältar.

Men inte heller kritik mot metoo eller en diskussion om den nykonservativa offermentalitet som blev rådande ges utrymme i de tongivande medierna, i synnerhet inte i huvudstadens stora mainstreamtidning Dagens Nyheter som satt sig själv i en komplicerad sits genom intensiv kampanjjournalistik för den goda saken.

DN har i decennier setts som “den malliga morgontidningen” men under mina 25 år i Stockholm har jag aldrig tidigare upplevt ett så starkt förakt mot DN i kulturella och intellektuella kretsar. Få vågar dock yttra sig eftersom DN:s makt över samma, ofta fattiga, kretsar är enorm. Avfällingar riskerar att mötas med tystnad eller bestraffning.

[…]

Jag har inte tid med det här egentligen för jag skriver färdigt en roman men jag har aldrig riktigt uppskattat Blood on the tracks. Titeln är fantastik. Albumet också. Det är inte det. Frågan är hur fantastiskt det är? Bara ganska. Albumet är slickt och ljudmässigt snällt och har en hel del hårda oneliners som är lätta att minnas. Blod på spåret är Dylanamatörens lättsaltade favoritalbum och som sådant antagligen Dylans viktigaste verk. En helt ny publik i flera generationer kunde hitta Bob tack vare trevliga Blood on the tracks. Det gillar vi, mycket.

Desire är ett större album. Är inte hjärtat utslitet redan så ligger det på kudden när Sara avslutar plattan. Som förstås inleds med en av få protestlåtar som på riktigt svänger: Hurricane.

Men även Street legal är ett större album. Inledande Changing of the guards handlar av allt att döma om de 16 år Bob Dylan avverkat i skivbranschen vid det laget. Och alldeles uppenbart var han påverkad av Bruce Springsteens saxofonrockenroll. Och senare … ja Baby please stop crying och Is your love in vain efter varandra är den största dubbel han gjort sedan Just like a woman och Most likely you go your way and I’ll go mine på Blonde on Blonde. Det är…

Fortsättning följer.

Utdrag ur Utan nåd, sidan 189 till 198:

Mars, 2018

Benny Fredriksson är död.

Beskedet når mig genom en gemensam bekant innan jag sett nyhetsflasharna. Självmord. Det står inte i nyhetsartiklarna. Det brukar vanligtvis bara stå mellan raderna men här kanske media inte fått självmordet bekräftat.

Jag tänker, jag förstår honom. Jag tänker, det kunde varit jag. Jag tänker, hellre han än jag. Jag är inte större än så och sedan tror jag att jag ska dö av andnöd och hjärtattack och höger sida av halsen börjar rycka och örat susar. Jag rusar till medicinskåpet och letar fram fyra eller fem femmilligramstabletter Sobril som jag inte använt på månader och sedan släcker jag och sätter mig i soffan och blundar och andas tills det känns bättre, tio minuter eller trettio, jag vet inte. Jag börjar nynna en sång av Per Gessle: “Här kommer alla känslorna på en och samma gång”.

***

Det första pressmeddelandet från Stockholms Stadsteater kom den 17 mars 2018 och var kortfattat. Ett nytt pressmeddelande skickades den 19 mars. Där berättades officiellt att det var självmord och skulden lades på “ett orättvist och gränslöst mediedrev”.

***

Benny Fredrikssons öde beseglades när Aftonbladet publicerade en granskning av tillvaron på Sveriges största teater och kulturhus, med löpsedeln:

“Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll.

Anställda målar upp en skräckbild av vd:n för kulturhuset. ’Alla är rädda för honom’.”

Min bedömning efter nästan 24 år på tidningen var redan då att Aftonbladet försökte komma in i matchen efter krisen med artiklarna om tidningens arbetsmiljö i konkurrenterna på Bonniers, DN och Expressen. Resultatet påminde om hur en passerad vänsterback drar till med en eftersläng när spelet sedan länge gått vidare.

Så långt inne i […]

Förövaren är fälld i domstol. Jag konstaterar att det är billigt i Sverige att förstöra en annan människas liv. Villkorlig fängelsedom och 100 dagsböter om 50 kronor samt 90 000 kronor i skadestånd.

Ett straff som inte känns alls för en mångmiljonär.

Men den statliga rättskipningen borde ändå avskräcka andra från att näthata.

Ett samhälle där privata hämndmotiv, lynchmobbar och folkdomstolar stöter ut människor från sina sammanhang tror jag inte att någon vill ha, egentligen. Vad är det för värld? Nästa gång är det ditt barn, din bror, din mamma – eller du – som blir ostraciserad. Från en skola, en arbetsplats, en by, en stad eller ett land.

Dagens dom för grovt förtal är därför viktig. Den säger tydligt att vi inte kan skriva vad fan som helst på internet.

Jag är glad över domslutet. Möjligen kan tillvaron nu gå vidare efter de värsta två åren i mitt och min familjs liv.

Men skandaliseringen kvarstår. Internet glömmer inte. Facebook och Instagram har ännu inte tagit ansvar för att de fortfarande distribuerar kränkningarna till en masspublik. De amerikanska it-jättarna saknar skam.

Jag vet att de svenska medierna som publicerade lögnerna hösten 2017 skäms. De borde säga högt att de skäms. De borde be om ursäkt. De borde häva straffet jag fått för att bli förtalad: yrkesförbud. Aftonbladet borde återanställa mig. Allt finns redogjort för i Utan nåd.

Men det är en bra dag. Förövaren är fälld i domstol.

Jag firar med ärtsoppa.

Fredrik Virtanen

Du är fortfarande vacker

som en mörk

och farlig gränd

Jag tror inte att 70-åringen begriper hur stor han är. Han kan inte ana. Han kan inte ta på sig den pälsen.

Det var Strindberg en gång. Sedan kom Hjalmar Söderberg. Sedan kom Ulf Lundell. Däremellan fanns Cornelis och ingenting förutom Dagerman. Kanske Klas också. Och i mindre dammar Gun-Britt Sundström.

I övrigt fanns vatten.

That’s it.

Tror att den här världen står på sig. Den kommer att hålla. Den håller. Paniken vi ser är medial. Långt från folket som bygger landet.

Han lever ännu.

Han lever och gnäller.

Vardagar 1 och Vardagar 2 och Vardagar 3 är på väg,

sa en vän igår.

Undrar om jag är med i Vardagar 3.

Ditt namn. Kunde nästan höra ditt namn, kunde nästan höra dig kalla mig älskling.

Ibland när jag är full mejlar jag Ulf. Han svarar aldrig. Det är vanligtvis ett mästerverk som gör honom generad.

Men jag uppskattar att han tycker om mig.

Du sa att du kände dig starkare än männen.

Som om nu det skulle spela nån roll.

Vi ska gå ut och träffa de andra ikväll.

Ska vi?

Du fyller 70 nu.

Sidan 2 på På andra sidan drömmarna är fortfarande det största du gjort.

Antar att en artist alltid försöker bräcka sig själv.

Det är så underligt så underligt min vän.

Du  har aldrig lyckats skriva Bobby Jean,

men du har varit bra ändå,

Ingen skriver Bobby Jean. Det går inte att jämföra.

Det var en måndag vi sågs första gången.

Vi gick genom den varma sommarnatten

med armarna om varandra.

https://www.expressen.se/nyheter/utdrag-fran-fredrik-virtanens-bok-utan-nad-motet-med-leif-gw-persson/

…mig!

Det var det rimligaste.

Detta eftersom Utan nåd inte bara är en dokumentär över de svenska mediernas historiska haveri under metoo, utan också en självbiografi som dessutom innehåller personliga samtidsanalyser.

Utan nåd finns som ljudbok hos Bokus, Adlibris, Storytel, Nextory och såvitt jag vet på alla andra moderna ljudplattformar som folk använder. Låt öronen väl smaka!