Hallå där,

Du läser väl min Kulturkanonen hos Magasinet Konkret?

Jag randar en NY och FRESH kanon varje fredag och är man snabb  kostar den ingenting. Å andra sidan är det ju nice att stötta den alternativa, obundna FRIA pressen med en prenumeration.

Kulturkanonen recenserar alltså i grunden Sveriges sex största kultursidors prestationer under veckan. Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Sydsvenskan.

Men allt kan hända i den där Kulturkanonen.

Det är till exempel ofta mycket rock.

Mv h Fredrik Virtanen

Jag är numera stolt över att vara krönikör på anrika Vestmanlands Läns Tidning. Klicka här så hittas alla mina gamla och nya krönikor!

Jag och Roland Poirier Martinsson finns på Hemlängtan – med Virtanen och Roland PM.

Det är bara att skriva in din mejladress så plingar det till när vi skrivit en kolumn, poddat eller intervjuat någon spännande figur.

Sjuk logga så det räcker:

Jag har tusen gånger ombetts att göra ”min Eldkvarnspellista”. Eftersom Plura börjat podda med Mauro Scocco och eftersom Kjell Andersson släppt en självbiografi på Bonniers har jag gjort den till sist.

Här är den Virtanenska Eldkvarn-spellistan! Det bästa av Plura & Co. Ja, egentligen alla verkligt bra låtar de åstadkommit sånär som på en sju, tio stycken som är lite för lika de som tagits med. Tre bidrag från the great Carla. Kungsholmskopplet hade kunnat vara det fjärde på en mer generös lista.

Och precis, exakt, just det, ingen låt från Pluralism, Brott lönar sig aldrig eller Död stjärna platsar, även om Män som mej, Alla frågar efter Alice och Maria inför Gud var nära. Inte heller tog jag med postpunkhitsen från förrförr även om Fula pojkar, Treans spårvagn eller Pojkar, pojkar, pojkar och många fler än så från den tiden vore givna om jag stod ut med diskantig barndomskrammel i vuxen ålder.

Med allt detta sagt: Även resterande Eldkvarn-produktion överglänser genomsnittet av alla andra svenska artister, eller hur?

BONUSMATERIAL: En lång jäkla essä jag skrev i den feta Eldkvarn-boxen, 2011, producerad av den legendariske Kjell Andersson.

DE FETA ÅREN
— Fredrik Virtanen, september 2011 —

Jari Haapalainen och jag sitter på en uteserveringssylta på Götgatsbacken i Stockholm en söndagseftermiddag i maj detta år 2011 och enas om att det finns en fallande kvalitets- skala från Atlantis (2005) via Svart blogg (2007) till Hunger hotell (2008). Efter ett långt och detaljerat dividerande med väsentliga men svårgripbara ord som nerv, själ, känsla, manlighet, sound och blod så förenklar jag med att brutalt använda Aftonbladetbetyg: Fem plustecken, fyra […]

Första uppdateringen sedan i maj! Fysisk distansering är A och O. Återigen. Som en samhällstjänst ägnas det här utrymmet åt (bara) de bästa tv-serierna som dykt upp de senaste åren, och en och annat noterbar sexa. Det är Netflix som – högst otippat – dominerar just nu med tre fullträffar.

Höstvinter, 2020:

Utredningen, SVT Play. Suveränt lågmält om det danska ubåtsmordet. 8/10.

The Sinner, SVT Play. Några avsnitt kvar men hittills inte samma nerv som i synnerhet den första, enormt intrikata säsongen. 7/10.

Roadkill, HBO. Hugh Laurie i sin bästa roll sedan Dr House. 7/10.

The Undoing, HBO. Nicole Kidman och Hugh Grant var värda ett bättre manus, en bättre regi och en högre trovärdighet. Och bättre kosmetiska kirurger. 6/10.

The Queens Gambit, Netflix. 9/10. Egentligen bara ett problem med denna: Den är inte ”sann”. Historien om ett ungt schackgeni som börjar knarka redan i tonåren är för specifik och detaljerad för att inte bygga på en sann historia. Men det gör den inte. Det är en roman från 80-talet av Walter Tevis som Heath Ledger tänkte göra film av innan han dog. Att den saknar verklighetsförankning förstår man om inte annat när hon spelar jämt med Boris Spasskij-liknande sovjeter vilket inga amerikaner var kapabla till innan Bobby Fischer kom. Men konst är konst, och som underhållning är det en perfekt blandning av tonårsserie och vuxna livsdilemman om att kontrollera och analysera tillvaron. 9/10.

Kärlek & Anarki, Netflix. Den bästa svenska tv-serien någonsin? funderade jag häromdagen. Kom bara på två konkurrenter, och möjligen håller ingen […]

Det har varit ett mörkt år. Det är svårt att inte bli självupptagen av döden. Min äldsta bästa vän dog först, ett drygt år sedan. Våren innan var vi i Irland, Dublin och Galway, tillsammans. Ända sedan 90-talet hade vi talat om Irland men aldrig kommit iväg. Vi kom iväg till sist. I sista stund skulle det visa sig.

Det var sista gången jag såg honom. Hans död var oväntad. Han var född 1971 som jag och han var inte sjuk i någonting. Han var för fan vegetarian. Han bara dog. Jag tänker fortfarande på att messa honom något jag kommer på, som vi alltid gjort, bara för att skratta eller säga något trivialt eller kanske smart. Sekunden senare inser jag att han inte finns längre. En gång skickade jag ändå.

Jag är arg för att han lämnade mig. Hans död är värre för hans familj än för mig men man blir självupptagen av döden. Den döde märker inget av att vara död. Det är de efterlevande som lider och tycker synd om sig själva för att den döde hade fräckheten att lämna dem.

Pappa var aldrig rädd för att dö. Han var inte sådan. Han var den gamla skolan. Han var finsk. Han var praktisk.

Jag kunde tycka att det var nonchalant.

När jag var liten sa jag: ”Jag vill att du dör före mig, pappa.”

Pappa stoppade undan pipan som han rökte på den tiden och tittade på mig, förbryllat, frågande.

”Du kommer bli så ledsen om jag dör”, förklarade jag. ”Det är bättre om jag blir ledsen.”

Om mina barn sagt så till mig hade jag svarat med ett rått skratt att ”asch då, jag skulle […]

Det här är roligt. Cirka 4 000 pers (3 874) lånade Utan nåd på Sveriges bibliotek 2019.

En spänn per utlåning. Räcker till att fira med lite kinesisk take-away för halva kvarteret. Hoppas på en rejäl sushimiddag nästa september för utlåningen 2020.

Rekommendera dock inga barn att bli författare.