Utdrag ur Utan nåd, sidan 189 till 198:

 

Mars, 2018

 

Benny Fredriksson är död.

Beskedet når mig genom en gemensam bekant innan jag sett nyhetsflasharna. Självmord. Det står inte i nyhetsartiklarna. Det brukar vanligtvis bara stå mellan raderna men här kanske media inte fått självmordet bekräftat.

Jag tänker, jag förstår honom. Jag tänker, det kunde varit jag. Jag tänker, hellre han än jag. Jag är inte större än så och sedan tror jag att jag ska dö av andnöd och hjärtattack och höger sida av halsen börjar rycka och örat susar. Jag rusar till medicinskåpet och letar fram fyra eller fem femmilligramstabletter Sobril som jag inte använt på månader och sedan släcker jag och sätter mig i soffan och blundar och andas tills det känns bättre, tio minuter eller trettio, jag vet inte. Jag börjar nynna en sång av Per Gessle: “Här kommer alla känslorna på en och samma gång”.

***

Det första pressmeddelandet från Stockholms Stadsteater kom den 17 mars 2018 och var kortfattat. Ett nytt pressmeddelande skickades den 19 mars. Där berättades officiellt att det var självmord och skulden lades på “ett orättvist och gränslöst mediedrev”.

***

Benny Fredrikssons öde beseglades när Aftonbladet publicerade en granskning av tillvaron på Sveriges största teater och kulturhus, med löpsedeln:

“Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll.

Anställda målar upp en skräckbild av vd:n för kulturhuset. ’Alla är rädda för honom’.”

Min bedömning efter nästan 24 år på tidningen var redan då att Aftonbladet försökte komma in i matchen efter krisen med artiklarna om tidningens arbetsmiljö i konkurrenterna på Bonniers, DN och Expressen. Resultatet påminde om hur en passerad vänsterback drar till med en eftersläng när spelet sedan länge gått vidare.

Så långt inne i metoo-hösten hade media mestadels återfunnit sin etiska kompass. Klent underbyggda artiklar skrevs fortfarande, men publicisterna hade kommit på att även under metoo gällde vanliga journalistiska sanningar. Källor, särskilt anonyma källor, talar inte alltid sanning och det finns minst två versioner av ett händelseförlopp. Framför allt hade pressen slutat hänga ut människor med namn och bild, även om det bara tog en googling att avtäcka de svaga anonymiseringarna.

I synnerhet hade Dagens Nyheter, den 21 november, gjort ett till synes gediget reportage om den man de döpte till Kulturprofilen men som andra medier skrev ut namnet på. Artikeln skulle få ett enormt och infekterat genomslag och leda till den enda uppmärksammade fällande domen efter den svenska metoo-kampanjen.

Den avgörande metoo-tragedin inleddes den 5 december 2017 av Aftonbladet. Benny Fredriksson blev offer för en kombination av skvaller, personliga vendettor och den sista sucken revolution när Aftonbladet skulle resa sig och försvara sin position som Skandinaviens största tidning.

Vid det laget hade publisher Sofia OO blivit sjukskriven och den politiska kommentatorn Lena Mellin var ansvarig utgivare.

Som i samtliga andra kändisfall sprang alla medier efter samma boll. Det har förmodligen aldrig rewritats så mycket som under metoo-journalistikens era. I dreven adderade varje redaktion egna uppgifter till de rewritade uppgifterna för att vinna klicken på i övrigt samma uppgifter, till skillnad från andra drev i historien där det, ibland, funnits tidningar som tagit på sig den grannlaga uppgiften att ge en mer nyanserad verklighetsbild.

Hösten 2017 förekom inte en sådan konkurrenssituation, medierna kämpade gemensamt för den schysta saken och en del av kakan, och drevet mot Benny Fredriksson var inget undantag. Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson lät publicera meningen “varit en liten Hitler”, från den kända skådespelaren Ulf Brunnberg, som bör ha dragit mycket läsning. På inte bara Stockholmstidningarnas kultursidor och i sociala medier fortsatte hån och attacker och ingen, utom regissören Margareta Garpe sprungen ur 70-talets feministiska grupp 8-rörelse, försvarade honom – eller tilläts försvara honom. Många, däribland skådespelaren Leif Andrée, har i efterhand vittnat om hur positiva uttalanden inte publicerades och hur krönikor av kända namn refuserades.

I den digitala mediesfären fanns en namnkunnig person som kritiserade publiceringen, Kulturhuset-chefen Johan Wirfält, tidigare pop- och modeskribent, som ansåg att den var ensidig och orättvis, och hamnade i en skitstorm på Facebook. Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, eftersökte “reflektion kring roller, makt, status” av Wirfält. Frilanstyckaren Isobel Hadley-Kamptz påstod att Aftonbladet talat med kvinnan som påståtts ha uppmanats att göra abort. En annan feministisk revolutionär var upprörd över att en fackrepresentant klickat gilla på Wirfälts statusuppdatering och likställde en fysisk plats med människa, “om någon blir antastad på Medborgarplatsen ringer man inte upp folk som inte var där för att ge en nyanserad bild av Medborgarplatsen”.

Den identitetspolitiska analysen av journalistiken och Johan Wirfälts person, medelålders vit man i chefsposition, sammanfattades av kommentaren “Check your white priviligies!” i ett annat av många andra kommentarsfält i Mediestockholm som diskuterade Johan Wirfälts opassande åsikt och civilkurage.

Benny Fredrikssons chefer, de styrande politikerna i Stockholm, övergav honom genom undfallenhet och tystnad snarare än genom offentligt avståndstagande. Politikerna, liksom stadens direktörer och tjänstemän, var rädda att själva fastna i drevet. Fredriksson var särskilt besviken på Dagens Nyheter, enligt mina källor. Vilket inte är konstigt, DN och Stockholms kulturetablissemang var alltid synonymt tills tidningen började granska Svenska Akademien och Kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som man själv legat i säng med i åratal trots att “alla visste”, som det ofta brukade heta även i DN, i en förvisso hedervärd journalistisk nydaning. Bland annat lät Björn Wiman och Peter Wolodarski publicera en krönika av skribenten Kristina Lindquist där påståendena i Aftonbladet och Expressen behandlades som generell, brutal sanning.

Hans änka, den världsberömda operasångerskan Anne Sofie von Otter, berättade i tyska Die Zeit och i svenska radiokanalen P1 att maken kände sig förföljd. Paranoian gjorde att han inte vågade sig ut på Stockholms gator. Sedan vågade han inte åka hem från Australien.

Redan de inledande anklagelserna i Aftonbladet var tillräckliga för att få de flesta att falla ner i depression. De fokuserade främst på hans ledarskap, inte ens nätskvallret lyckades hitta trovärdiga sexuella kränkningar, men medierna insinuerade frikostigt om sexuella trakasserier för att skohorna in en egentligen annan typ av institutionsgranskning i metoo-revolutionen.

“En skådespelare tvingades repetera naken, trots att han inför publiken skulle vara påklädd”, skrev Aftonbladet och var tydligt med att det skulle ha hänt när Fredriksson arbetade på Scenskolan, men nämnde inte att årtalet var 1993.

“Personalen liknar”, skriver Aftonbladet i ingressen, “honom vid en oberäknelig diktator som pressat fram en abort, sextrakasserat personal och upprepade gånger låtit manliga skådespelare begå övergrepp utan åtgärd.”

Formuleringen “personalen liknar honom vid” är säkert sann och journalistiskt slipad. Det betyder egentligen ingenting att bli liknad vid något. Alla kan likna vemsomhelst vid vadsomhelst precis som alla kan känna vadsomhelst eller anmäla vadsomhelst. Den mer relevanta frågan är hur många av de tusentals anställda och frilansande medarbetare som passerat Stadsteatern och Kulturhuset skrev under på sådana generaliseringar och som skulle påstått att Benny Fredriksson varit medberoende till åratal av manliga svinerier.

Aftonbladet gjorde en granskning av en stor makthavare på en inflytelserik institution som på många sätt både var gedigen och relevant, egentligen inga konstigheter. Men det är svårt att se att materialet redan på detta stadium hade kunnat publicerats i en annan tid. Det var också en tid av skam, rädsla, stupstockar och förnedring i ett extremt upptrissat medieklimat. Antingen var du ett äckel eller så var du ok. En outning betydde äckel och de digitala äggen började vina från fler och fler.

Aftonbladet hade förvisso enligt tidningen 40 vittnesmål varav några var bestickande men mycket var en sammanfattning av rykten och skvaller. Tidningen hade till exempel inget citat från kvinnan som påstods ha pressats till abort, ändå hamnade påståendet på löpsedeln. Den enda öppna källan var Fredrikssons tidigare sekreterare. Aftonbladet berättade dock aldrig att han slutat i bitterhet tolv år tidigare efter att Fredriksson ville omorganisera bort honom från tjänsten, vilket skulle kunna sätta antipatierna i ett mer sammansatt ljus. Man kan också fråga sig hur mycket ansvar Aftonbladet tog för sekreteraren som ensam fick fronta karaktärsmordet i Sveriges största tidning.

På Facebook skrev den kända konstnären och regissörenMarianne Lindberg De Geer i ett av många metooinlägg att Benny Fredriksson “genom manipulation och söndring fått anställda att bryta ihop, sparkas, förnedras och kränkas” vilket lajkades 283 gånger och delades nio inom den Stockholmska kultureliten.

I Aftonbladet-TV sa tidningens kulturchef Åsa Linderborg, efter påståendet att Fredriksson “använder terrormetod som ett sätt att styra den här stora verksamheten”: “Det visar ju Joachims fantastiska reportage här, tecknar ju bilden av en människa som faktiskt inte har några känslor över huvud taget.”

Jag undrar hur en människa kan försvara sig mot den typen av anklagelser. “Jag är inte känslokall!” Jag har känslor!”

Benny Fredriksson sade så lite som möjligt.

I efterhand omtalades “Bennyhatarna” av mer framgångsrika skådespelerskor och regissörer som en samling inte särskilt begåvade kollegor – som dock med rätta troligen var förbittrade.

Inte ett enda vänligt, försvarande eller ens förklarande ord sades om Benny Fredriksson i artiklarna. Det var ett märkligt amatörmässigt misstag av Aftonbladet. Alldeles tydligt var tidningen fortfarande under isen efter attackerna från konkurrenterna. Tidningen och de anonyma källorna skapade en ensidig bild av en psykopat.

“Hela teatern viskade i korridorerna om hans terrorvälde och makt” … “han hade satt sådan skräck i alla att ingen vågade prata om det på möten”. Vidare skrev Aftonbladets rutinerade reporter Joachim Kerpner, och Lena Mellin publicerade:

“Just nu finns två manliga skådespelare, som nyligen anmälts för trakasserier, fortfarande med på teaterns repertoar”.

Detta med metoo-höstens självklara undertext, att en anklagelse borde vara mer än nog för att människor ska avskedas.

Den 22 mars 2018 fick Benny Fredriksson återupprättelse. En utredning av revisionsbyrån PwC presenterades som byggde på intervjuer med drygt 130 personer med kopplingar till Kulturhuset Stadsteatern.

“Min uppfattning är att rapporten ger en bred bild av verksamheten och av stämningarna inom Kulturhuset Stadsteatern. Det finns mycket som är bra, men också sådant som behöver utvecklas”, säger Ingela Lindh, vd för Stockholms Stadshus AB.

Det framkom att Fredriksson var omstridd och krävde mycket av sina medarbetare. Många upplevde det som motiverande och andra var rädda. Många vittnade om en tystnadskultur, men ingen anklagade honom för sexuella trakasserier.

Benny Fredriksson blev i allt väsentligt rentvådd.

Men då var han död sedan fem dagar tillbaka.

Noterbart är att även solen, som nästan alltid, har sina fläckar. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg spelade i publiceringen om Benny Fredriksson en betydelsefull roll, förutom uttalandena i tv och i P1:s Studio Ett även med en fördömande krönika av Björn Wiman-typ i samband med inkvisitionen. Trots så många egna texter om sans och balans och gråzoner och rättssäkerhet vaknade den journalistiska blodtörsten även hos Linderborg när Aftonbladet hade korn på en tolvtaggare, en verklig makthavare till skillnad från tv-snickare, komiker, barnprogramledare och andra medieprofiler.

Åsa Linderborg har senare, till skillnad från andra tongivande skribenter och publicister i andra medier, starkt problematiserat sin roll och ångrat upphettade formuleringar.

Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll.

Minst av alla jag.

***

Senare anmälde Benny Fredrikssons familj Aftonbladets publicering till Justitiekanslern, JK. JK ansåg inte att anmälan hade allmänintresse men underströk att beslutet inte tog ställning till utsikterna i en civilrättslig process. JK, myndigheten som granskar andra myndigheter och pressen, tar sällan strid mot medier å allmänhetens vägnar. Senast JK drev en snarlik process var märkligt nog när skådespelaren Micke Persbrandt, lokal superstjärna som utan tvekan hade haft råd att processa själv, förtalades av Expressen. JK vann i tingsrätten 2006 och Persbrandt fick 75 000 kronor i skadestånd.

Att JK tog upp Persbrandt, istället för till exempel alla araber som terroriststämplats av Expressen vilket Jan Guillou, Sveriges främsta journalist ur 68-generationen, brukar krönikera om, berodde antagligen på att den geniale juristen och dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz har väsentligt blinda fläckar i sitt snille. Det finns fler exempel på det, tydligast avslöjat i journalisterna Hannes Råstam och Dan Josefssons granskningar av Lambertz roll i rättsövergreppet mot Sture Bergwall, “Sveriges värsta seriemördare Thomas Quick” som visade sig inte vara seriemördare alls.

I ett relaterat efterspel till Benny Fredrikssons mediala hängning vägrade Dagens Nyheter acceptera att PON, Pressens Opinionsnämnd, behandlade PO-anmälan mot tidningen. Anledningen var att anmälan kom in för sent, efter de stipulerade tre månaderna. Att Benny Fredriksson tagit sitt liv och familjen tänkbart hade haft annat att grubbla på imponerade inte på den principfaste chefredaktören.

PO godkände dock anmälan, vilket ledde till att Peter Wolodarski överklagade PO:s beslut till PON, som dock dömde till PO:s och familjens favör. Till sist fälldes dock inte DN. Oväntat ansåg PON att DN inte behöver ta ansvar för att förmedla andra mediers påståenden. Aftonbladet fälldes förstås.

Dessa processer tar lång tid och tidigast efter sommaren 2019 kommer metoo-journalistiken vara färdigtröskad i PON och GRN. Sedan återstår troligtvis processer i domstol, som tar ännu längre tid, inte minst eftersom mediehusen slentrianmässigt förhalar för att det självutnämnda offret ska glömma och förlåta eller påminnas om risken att bli utblottad vid en förlust.

***

Jag mår onödigt dåligt av att läsa nekrologerna över Benny Fredriksson. Alla i den Stockholmska medie- och kultureliten som aldrig höjde en lans under drevet låtsas vara fria från skuld. Alla dessa chefer, vänner, kollegor och bekanta som vände sig emot honom eller som bara teg godkännande.

Rimligen är det inte vad de egentligen känner. Vad ska de säga?

Men hellre denna panegyrik än upprepandet av osakligheterna. Och vissa diskuterar försiktigt medias skuld, ingen mer självrannsakande än Åsa Linderborg.

Svenska Dagbladet, Expressen och DN låtsas som att om det finns en skuld så var den Aftonbladets.

Ingen, kanske inte ens Anne Sofie von Otter, vet varför Benny Fredriksson tog sitt liv på hotellrummet i Sydney. Det går inte att se in i en annan människa och göra sådana utlåtanden och de flesta skribenter och ansvariga utgivare respekterar det. På bloggar och i sociala medier finns undantagen, och i tidningen Metro. Publisher Thomas Eriksson publicerar 20 mars en krönika, skriven av Instagramkändisen som är delgiven misstanke för grovt förtal i ett snarlikt ärende, med rubriken “Det är inte metoos fel att Benny Fredriksson är död”.

Inlägget hyllas på Facebook av 85 personer, bland annat med en tumme upp av Sofia Mirjamsdotter. Den kände videoregissören Johan “Stakka Bo” Renck utropar “Word!”

***

Jag läser en träffande artikel med rader som jag själv inte lyckats artikulera så exakt. Före detta kulturinstitutionschefen och numera Liberalernas EU-parlamentariker Jasenko Selimovic skriver apropå Benny Fredriksson:

“Jag vet något om drev. Min erfarenhet är att upplevelsen av drev dröjer sig kvar länge, man minns varje överdrift, glidning, varje idiot som oreserverat tror på orimligheter och sprider dem vidare, utsattheten. Det är en mental stress som är svår att föreställa sig.”

Man måste ha varit där för att förstå vad Selimovic menar. Jag förstår vartenda ord, till fullo.

Men som död är Benny Fredriksson nu gudomlig. Även jag skulle hyllas som en av alla tiders största tidningskolumnister, arbetargrabben från Motala som bekämpade nöjesindustrins fördumning och utmanade kommersens tarvliga lakejer! Min lilla karriär på TV8 skulle tio år senare rendera mig titeln “tv-stjärna”. Denne gigant stod upp för vad han trodde, för samhällets svaga, mot ondskefulla politiker och mäktiga kollegor! En skinande röd riddare med ståtlig vit penna, ett geni faktiskt, kanske, definitivt en av de största i sin generation, en tidningsskribenternas Ulf Lundell!

Kanske var det en smula osakligt, rent av osmakligt, av oss att måla ut honom som sociopat i klass med Charles Manson på löpsedlarna och i mobiltelefonflasharna, men kanske ändå inte, äh vi glömmer det – en stor, viktig och fantastisk samhällsröst är borta!

Om jag tar bussen. Jag tar inte bussen.

Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra hyckleriet efteråt?