Det har varit ett mörkt år. Det är svårt att inte bli självupptagen av döden. Min äldsta bästa vän dog först, ett drygt år sedan. Våren innan var vi i Irland, Dublin och Galway, tillsammans. Ända sedan 90-talet hade vi talat om Irland men aldrig kommit iväg. Vi kom iväg till sist. I sista stund skulle det visa sig.

Det var sista gången jag såg honom. Hans död var oväntad. Han var född 1971 som jag och han var inte sjuk i någonting. Han var för fan vegetarian. Han bara dog. Jag tänker fortfarande på att messa honom något jag kommer på, som vi alltid gjort, bara för att skratta eller säga något trivialt eller kanske smart. Sekunden senare inser jag att han inte finns längre. En gång skickade jag ändå.

Jag är arg för att han lämnade mig. Hans död är värre för hans familj än för mig men man blir självupptagen av döden. Den döde märker inget av att vara död. Det är de efterlevande som lider och tycker synd om sig själva för att den döde hade fräckheten att lämna dem.

Pappa var aldrig rädd för att dö. Han var inte sådan. Han var den gamla skolan. Han var finsk. Han var praktisk.

Jag kunde tycka att det var nonchalant.

När jag var liten sa jag: ”Jag vill att du dör före mig, pappa.”

Pappa stoppade undan pipan som han rökte på den tiden och tittade på mig, förbryllat, frågande.

”Du kommer bli så ledsen om jag dör”, förklarade jag. ”Det är bättre om jag blir ledsen.”

Om mina barn sagt så till mig hade jag svarat med ett rått skratt att ”asch då, jag skulle inte bli ledsen” och det hade pappa också kunnat svara men det gjorde han inte. Han svarade: ”Det kommer inte hända, Kalle. Och du kommer vara stor när jag dör. Det kommer dröja länge. Jag lovar.”

Det var nog precis vad jag ville höra.

Sedan, i våras, dog en kär vän i corona, han var också bara medelålders. Det var först då jag insåg att viruset inte är att leka med. Inte bara gamlingar stryker med. På samma vis som kring min äldsta bästa vän tänker jag ibland här på gatorna att det är konstigt att jag inte sett honom på länge, som jag alltid brukade göra, om inte varje vecka så åtminstone varje månad, innan det slår mig att han inte rör sig här längre.

Min pappa räknar jag inte in bland de levande på det viset. Pappas död har jag accepterat. Hans död är annorlunda plågsam än de två fyrtio år yngre dödsfallen. Men han var min pappa. Vårt band har varit evigt och kommer fortsätta vara evigt. Våra namn ristas över och under varandra i en lång linje. Han har alltid funnits där och nu finns han inte längre. Jag saknar honom.

Vad finns att säga om pappa?

Han hette Reino. Reino Aarno Erik Virtanen. A-arno, det tyckte vi syskon var roligt när vi var barn, det tycker vi förresten än. Under andra världskriget sattes Reino på en buss till Sverige med en namnlapp runt halsen och hamnade på en bondgård i Mjölby. Han gjorde sig ett liv. Han jobbade anständigt och hederligt. Han blev försäljare och de sista yrkesverksamma säkert trettio åren var han bilförsäljare och egenföretagare genom goda och dåliga konjunkturer. Vid minst ett tillfälle, en konkurs, var det knapert hemma även om jag egentligen aldrig förstod det. Mitt barndomshem erbjöd inga extravaganser vanligtvis heller. Det var sparsamt, gammeldags ekonomiskt, vi handlade second hand-kläder och saffran köptes bara en gång om året. Men allt vi behövde hade vi. Och även när ingen hade råd att köpa pappas bilar lyckades han behålla den lilla sommarstugan. Den var pappas mått på framgång, tror jag. Att lyckas så väl att man har råd med sommarstuga. Det är något. Det är det.

Pappa kunde inte äta vaniljsås. Han hade blödande magsår som barn, antagligen på grund av de traumatiska upplevelserna, och då fick han leva på vaniljsås och franskbröd i flera veckor, kanske månader. Han kunde aldrig ens se på vaniljsås utan att få hårda minnen. Annars talade han inte om Finland. Man var tvungen att fråga och sedan fråga igen. Svar var fortfarande svåra att få. Pappa tyckte inte om ”stora svarta hundar” som hade rotat runt efter mat och skrämt honom som barn när Helsingfors bombades.

Klockan 10 och klockan 15 kom alltid gubbar till bilhallen och drack pappas mycket starka kaffe. Två dagar i veckan, ibland tre, bastade han i Motala Simhall. Jag följde ibland med dit innan jag började i skolan och sedan på lov. Han och Bengt lurade i mig att det växte apelsiner där. Pappa brukade vattenkamma mitt hår i samma frisyr som hans, med bena, innan vi gick.

Hade vi konflikter? Nej, väl? Inte mer än att han alltid suckade trött när jag visste något med emfas som jag inte visste. Men annars, nej jag tycker inte det, jag tror inte det. Jag visste att han fanns där om det var något.

En gång sa han: ”Kalle, du får skriva vad du vill om mig. Men du kan väl vänta tills jag är död.”

Det var gåtfullt. Vad trodde pappa att jag skulle vilja skriva som han inte ville läsa som levande? Han måste ha skojat. Eller hade han dåligt samvete för något? Det borde han inte haft. Det tror jag inte han hade. Det finns inget komprometterande att berätta om pappa nu när han är död som jag inte kunnat berätta tidigare. Inga trauman. Inga oförrätter.

Jag sa det när vi tog avsked, våren 2017: ”Du gjorde ett bra jobb. Jag har inga klagomål, förstår du gubbe?”

Men han dog inte. Han borde ha dött redan då. Det var förbluffande även för läkarna att lungan som låg som en trasa i kroppen kunde sys ihop och att han blev som ny, som en ny gubbe. Han fick tre somrar till i sommarstugan i Djupvik som han tyckte så mycket om.

De tre åren efter det blev som en bonus, en gåva, en lite underlig frist. Varje dag kunde bli den sista, jag hade ställt in mig på det, men han levde vidare. Demensen började komma krypande det senaste året så det var dags, det var viktigt att inse det. Det var inte bara dags, det var lika bra. Det var anständigast så. Han hade redan börjat tappa en del av den värdighet alla människor förtjänar att behålla. Att slippa bli en annan för att hjärnan gjort sitt.

Ändå känns det tomt och ännu tommare känns det för mamma. Men jag tror att det kan bli bra även för henne. Efter en 60 år med den där gubbstrutten är hon värd att komma ut på banan. Mamma kommer bli 100, minst.

Var pappa och jag nära? Ja, jag tycker det. Tillräckligt nära för mig. För pappa också tror jag även om jag kan tänka mig att föräldrar alltid vill komma närmare sina barn än barn tillåter dem att komma. Ingen av oss är, var, särskilt mycket för att prata förutom när vi måste. Pappa kunde hålla låda när han behövde men bäst trivdes han med att ligga lågt.

Han tyckte inte om att bada. Bara i varmt saltvatten.

Han spelade sällan fotboll med mig men det hände. Han sköt hårt.

En gång drog vi upp en 9 kilos gädda. Eller om den var på 8,3.

Han fanns alltid i närheten.

Han var rolig.

Han var snäll.

Han ville döpa mig till Kalle men det fick han inte för mamma.

Han var nog konstigare än han låtsades om. Det fanns inte utrymme i den generationen att vara konstig.

Han var en duktig bridgespelare men skickade aldrig in ett enda mästarpoäng. En gång spelade vi tillsammans och vann. Flera gånger som vi spelade ihop gick det åt helvete och visst bråkade vi då men det gick över redan i bilen hem.

Pappa skulle blivit 87 år i december och det är rimligt att döden kommer då. Kanske hade jag ställt in mig på att han skulle dö inte bara i tre år utan de senaste tjugo åren. Jag vet inte vad en sån inställningen gör med en relation, men av någon anledning tänkte jag alltid att han skulle dö som många andra män i hans generation med hans bakgrund och förutsättningar. Av en hjärtinfarkt, lungcancer, stroke, nåt skit. Bägge hans bröder dog långt i förtid men pappa lyckades lunka på. En gång hann läkarna just rädda honom innan kroppspulsådern skulle spricka. Det var längesen, det var nog hans första allvarliga möte med döden. Jag måste därför då och då gå och kolla min kroppspulsåder för den typen av svaghet kan tydligen vara ärftlig. Min är så länge okej. När jag dör lär det vara av nåt annat.

Kanske gjorde denna min inställning om pappas förestående död något med mig, en viss rädsla kanske, en osäkerhet möjligen, en förväntan på att något jobbigt väntade men den känslan avtog medan åren knatade på. Döden betyder att jag inte behöver oroa mig eller vänta längre. Det värsta har skett. Jag kan känna en lättnad. He had a good run, han blev inte värdelösa 47 eller 51. Man måste känna tacksamhet över det.  Jag älskade pappa och han älskade mig medan han levde. Jag tror aldrig han sa det, nu när jag tänker på det, han har bara skrivit det ibland, men det har aldrig hindrat mig från att känna mig älskad.

Pappa! Du var så gullig! Jag har alltid varit stolt över dig. Privat förstås men även objektivt: Att skapa ett så fint liv trots enkla, för att inte säga besvärliga, förutsättningar är en prestation. Det såg enkelt ut när man kände pappa men det kan inte ha varit enkelt. Många andra har misslyckats. En karriär, en familj, ett liv i ett främmande land. Du var gjord av ett satans virke. Jag undrar ibland om såna som du görs nuförtiden. Antagligen finns de någonstans. Kanske har jag lite av dig i mig. Jag känner ofta igen mig i dig.

Nu är du död och det är okej, och du skulle säga ”jag sa ju det, Kalle, du är stor nu” utan sentimentalitet, som om det var den självklaraste sak i världen. Vilket det är.

Jag är fortfarande lillebror men är den äldste mannen i släkten nu. Betyder det något? Jag vet inte. Du skulle sagt att det betyder att jag måste bli vuxen nu. Sedan hade vi skrattat.

 

Reino Aarno Erik Virtanen föddes den 15 december 1933, dog den 12 oktober 2020 och på fredag, den 6 november, begravs han i Heliga Korsets Kapell i Motala.