Fredrik Virtanen2020-11-20T12:07:42+00:00

Välkommen. Här finns allt någon behöver veta om mig. Och lite till.

Utan nåd

Läs en sammanställning av recensioner av Utan nåd.

Att bli rövtagen av Stockholms medievärld är en intressant upplevelse. Fruktansvärd förstås, rent av livshotande, men också lärorik på flera plan. Att se ett drev underifrån, istället för enbart som journalist, har gett mig en unik erfarenhet.
Kort sagt: När Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, TV4, Nyheter 24, SVT, Sveriges Radio och en rad andra medier bestämde sig för att lyncha mig – och många andra – under metoo-hösten 2017 ramlade jag över mitt livs story som journalist.
Utan nåd är min rapport från en resa till helvetet och tillbaka.
Det är deprimerande läsning om hur svensk media löpte amok och förstörde den svenska metoo-rörelsen. En handfull pk-radikala aktivister, näthatare och influencers med privata hämndbegär och egennyttiga motiv gavs svängdörrar in i landets stora mediehus. De etablerade medierna blev aktivister istället för journalister. Men varför? Och varför just här? Var det för den goda sakens eller för kvartalsrapportens skull?

Svaret blir möjligen hängande i luften eftersom historien inte är slut. Förhoppningsvis blir boken startskottet för den debatt om medias haverier som, av självklara skäl, uteblivit i media. Massmedias makthavare varken granskar eller ställer avgångskrav på sig själva. Särskilt inte när de alla sitter i skiten tillsammans. Metoo-journalistiken innebar ett svårslaget rekordår för fällningar i GRN, Granskningsnämnden för radio och tv, och PON, Pressens Opinionsnämnd. Men detta bemöts ännu med tystnad, det svenskaste av svenska tillstånd.

Utan nåd är också, förhoppningsvis, en uppriktig rapport från mitt liv som fyllskalle och löjlig mediekändis. En historia om sex, droger och självhat.

Mest av allt är det antagligen en historia om svek och skam. Allt detta är upp till läsarna att bedöma.

En intressant sak till. Den beröringsskräck som en public shaming innebär upphör inte lätt. Stockholms medie- och politikervärld är liten, skamlös och ängslig. Alla känner alla och alla valde sida eller är rädda för att själva spetsas av högafflarna på internet.
Det har inneburit att svenska bokförlag ansett att detta är en alltför kontroversiell utgivning.
Därför är jag mycket glad över att bli publicerad av Gloria forlag i Oslo, på norska och svenska, i Norge och i Sverige. I Norge värderas yttrandefriheten högt och Glorias ambition är att bidra till att det offentliga samtalet omfattar allas röster.

Utan nåd – en rannsakning släpptes måndagen 29 april 2019. Som ljudbok inläst av författaren utkom den 25 september 2019.

Beställ boken här: Bokus eller Adlibris eller Akademibokhandeln.

Blogg

Jag är Toker i sagan om min syster

Blogg|

Jag har tusen gånger ombetts att göra "min Eldkvarnspellista". Eftersom Plura börjat podda med Mauro Scocco och eftersom Kjell Andersson släppt en självbiografi på Bonniers har jag gjort den till sist. Här är den Virtanenska Eldkvarn-spellistan! Det bästa av Plura & Co. Ja, egentligen alla verkligt bra låtar de åstadkommit sånär som på en sju, tio stycken som är lite för lika de som tagits med. Tre bidrag från the great Carla. Kungsholmskopplet hade kunnat vara det fjärde på en mer generös lista. Och precis, exakt, just det, ingen låt från Pluralism, Brott lönar sig aldrig eller Död stjärna platsar, även om Män som mej, Alla frågar efter Alice och Maria inför Gud var nära. Inte heller tog jag med postpunkhitsen från förrförr även om Fula pojkar, Treans spårvagn eller Pojkar, pojkar, pojkar och många fler än så från den tiden vore givna om jag stod ut med diskantig barndomskrammel i vuxen ålder. Med allt detta sagt: Även resterande Eldkvarn-produktion överglänser genomsnittet av alla andra svenska artister, eller hur?
BONUSMATERIAL: En lång jäkla essä jag skrev i den feta Eldkvarn-boxen, 2011, producerad av den legendariske Kjell Andersson. DE FETA ÅREN — Fredrik Virtanen, september 2011 — Jari Haapalainen och jag sitter på en uteserveringssylta på Götgatsbacken i Stockholm en söndagseftermiddag i maj detta år 2011 och enas om att det finns en fallande kvalitets- skala från Atlantis (2005) via Svart blogg (2007) till Hunger hotell (2008). Efter ett långt och detaljerat dividerande med väsentliga men svårgripbara ord som nerv, själ, känsla, manlighet, sound och blod så förenklar jag med att brutalt använda Aftonbladetbetyg: Fem plustecken, fyra plustecken, tre plustecken. Atlantis var fem plus. Svart blogg var fyra plus. Hunger hotell var tre plus. Eldkvarns producent anser inte att musik kan bedömas på så banala skalor men han accepterar muttrande. Atlantis är mycket speciell även för honom. Vi stod i morgonsolen och [...]

Stora tv-serielistan! The Queen’s Gambit, The Crown och Kärlek & Anarki

Blogg|

Första uppdateringen sedan i maj! Fysisk distansering är A och O. Återigen. Som en samhällstjänst ägnas det här utrymmet åt (bara) de bästa tv-serierna som dykt upp de senaste åren, och en och annat noterbar sexa. Det är Netflix som – högst otippat – dominerar just nu med tre fullträffar. Höstvinter, 2020: Utredningen, SVT Play. Suveränt lågmält om det danska ubåtsmordet. 8/10. The Sinner, SVT Play. Några avsnitt kvar men hittills inte samma nerv som i synnerhet den första, enormt intrikata säsongen. 7/10. Roadkill, HBO. Hugh Laurie i sin bästa roll sedan Dr House. 7/10. The Undoing, HBO. Nicole Kidman och Hugh Grant var värda ett bättre manus, en bättre regi och en högre trovärdighet. Och bättre kosmetiska kirurger. 6/10. The Queens Gambit, Netflix. 9/10. Egentligen bara ett problem med denna: Den är inte "sann". Historien om ett ungt schackgeni som börjar knarka redan i tonåren är för specifik och detaljerad för att inte bygga på en sann historia. Men det gör den inte. Det är en roman från 80-talet av Walter Tevis som Heath Ledger tänkte göra film av innan han dog. Att den saknar verklighetsförankning förstår man om inte annat när hon spelar jämt med Boris Spasskij-liknande sovjeter vilket inga amerikaner var kapabla till innan Bobby Fischer kom. Men konst är konst, och som underhållning är det en perfekt blandning av tonårsserie och vuxna livsdilemman om att kontrollera och analysera tillvaron. 9/10. Kärlek & Anarki, Netflix. Den bästa svenska tv-serien någonsin? funderade jag häromdagen. Kom bara på två konkurrenter, och möjligen håller ingen av dem i dag: Percy Tårar av Killinggänget och Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Det roliga är att man mycket väl kan säga att Kärlek & Anarki är en blandning av just de bägge. Perfekt tonträff i samtiden. 9/10. [...]

Pappa är död

Blogg|

Det har varit ett mörkt år. Det är svårt att inte bli självupptagen av döden. Min äldsta bästa vän dog först, ett drygt år sedan. Våren innan var vi i Irland, Dublin och Galway, tillsammans. Ända sedan 90-talet hade vi talat om Irland men aldrig kommit iväg. Vi kom iväg till sist. I sista stund skulle det visa sig. Det var sista gången jag såg honom. Hans död var oväntad. Han var född 1971 som jag och han var inte sjuk i någonting. Han var för fan vegetarian. Han bara dog. Jag tänker fortfarande på att messa honom något jag kommer på, som vi alltid gjort, bara för att skratta eller säga något trivialt eller kanske smart. Sekunden senare inser jag att han inte finns längre. En gång skickade jag ändå. Jag är arg för att han lämnade mig. Hans död är värre för hans familj än för mig men man blir självupptagen av döden. Den döde märker inget av att vara död. Det är de efterlevande som lider och tycker synd om sig själva för att den döde hade fräckheten att lämna dem. Pappa var aldrig rädd för att dö. Han var inte sådan. Han var den gamla skolan. Han var finsk. Han var praktisk. Jag kunde tycka att det var nonchalant. När jag var liten sa jag: ”Jag vill att du dör före mig, pappa.” Pappa stoppade undan pipan som han rökte på den tiden och tittade på mig, förbryllat, frågande. ”Du kommer bli så ledsen om jag dör”, förklarade jag. ”Det är bättre om jag blir ledsen.” Om mina barn sagt så till mig hade jag svarat med ett rått skratt att ”asch då, jag skulle inte bli ledsen” och det hade pappa också kunnat svara men det gjorde han inte. Han svarade: ”Det kommer inte hända, Kalle. Och du kommer vara stor när jag dör. Det kommer dröja länge. Jag lovar.” Det var nog precis vad jag [...]

Jag är rik!

Blogg|

Det här är roligt. Cirka 4 000 pers (3 874) lånade Utan nåd Sveriges bibliotek 2019. En spänn per utlåning. Räcker till att fira med lite kinesisk take-away för halva kvarteret. Hoppas på en rejäl sushimiddag nästa september för utlåningen 2020. Rekommendera dock inga barn att bli författare.    

Världens enklaste goda bröd – utan händer

Blogg|

Okej händer behövs men de behöver inte röra degen. Ingen knådning! Bara tid. Här är receptet till alla som klagat på ”komplicerade recept” (de är inte komplicerade, bara mångordiga): Ta 3 dl ljummet eller kallt vatten. Häll i din surdeg (1-3 dl typ). Eller jäst, max 5 gram. 10-12 gram salt. Blanda i 500 gram (cirka 8 dl) Vetemjöl Special eller – om du verkligen inte vill kunna misslyckas – Manitoba Cream. Rör ihop. Antagligen krävs lite mer (typ 0,5 dl) mer vatten om du använt jäst. Täck över. Låt stå i rumstemperatur i 12 timmar. Baka ut brödet efter behag med mjöl (helst rågmjöl). Häll det i en oljad form om du fortfarande inte vill beröra degen eller om den blivit lös. Täck över. Ställ i kylskåp i minst 12, helst 24, timmar. Ta ut brödet. Sätt ugnen på max, helst 300. Över och undervärme. Efter en halvtimme: Skjutsa in brödet på en het plåt i botten av ugnen. Sänk värmen till 200. Det är ett stort bröd så det tar säkert 45 minuter i ugnen. Innertempen ska bli minst 96 grader. GOTT! Ps. På bilderna är det ett bröd gjort såhär idag men med en näve rågkross i också. Det blev inte perfekt, men nästan. Gott blir det alltid, även om man misslyckas. Ds. Jäste andra gången i form. Den kan sättas in rätt i ugnen, särskilt om degen blivit lös. Färdigt! Blev inte perfekt, men det behövs inte. Hällde ut degen ur formen, snittade lite. 1 dl (skållad) rågkross gör det godare, lite bittrare, lite nyttigare.

Ingarös godaste sega krispiga vita limpa – Virrens favoritrecept

Blogg|

Jag känner intensivt för att dela med mig av min bästa… formula. Alltså recept. Alltså innehållet i mackan. Min favoritlimpa. Den kallas nog vetelevain på bagerierna men är snarare en råglevain även om det bara är 12-14 procent råg. Den blir söt och fet utan att bli sådär ruskigt 100 % vetebarnslig, av den skållade rågen och rågsurdegen. Den blir lite tristare (mindre seg, mindre hållbar) med jäst men om jäst används: öka rågmjölet till 60-70 gram. Den är mycket enkel men tar tid även om bagarens insats inte är mer än max 20 minuter, inklusive rengöring av kittlar och upptorkning av mjöl. Degen sköter sig ju själv.
  1. Skålla 50 gram (fint) rågmjöl i max 150 gram kokande vatten. När röran stått över natten eller svalnat till minst 37 grader (helst klart svalare), då:
  2. Rör i 1,5-2 dl surdegstart gjord och uppväckt på rågmjöl (eller jäst om levain inte finns; cirka 10 max 20 gram jäst för osöta degar). Blaska ihop och låt stå i 15 minuter.
  3. Rör i 500 gram vetemjöl special och 250 gram (2,5 dl) vatten. (Om du använt jäst behövs antagligen minst 3 dl vatten.) Rör ihop till en tjock men kladdig smet. Låt stå i 30 minuter. Det är viktigt med tiden här. Glutentrådarna måste igång.
  4. Häll i 15 gram Himalayasalt. Används ett annat (tuffare) salt kanske det räcker med 12 gram. Använd en blöt hand om degen fastnar och gojsa runt i någon minut.
(Här går det att hoppa över stegen 5 till 8 genom att knåda degen mjukt men rejält i 12-15 minuter och ställa den på jäsning i en oljad låda eller samma skål du jobbat i i cirka tre timmar beroende på hur varmt det är i rummet och beroende på vilket drag det var i surdegsstarten eller jästen). 5. 30 minuter senare: Dra i degen. Vik degen. [...]

Att baka med torrjäst och undvika älskad skorpa

Blogg|

När jästen var slut på Coop, ungefär samtidigt som alla dårar hamstrade toalettpapper i februari eller mars – minns nån hur sjukt det var? – tvingades jag köpa torrjäst och det förändrade mitt bakande i grunden. Torrjäst är faktiskt att föredra. Vanlig jäst duger också och en surdeg är förstås smartast eftersom man slipper riskera att galna jästhamstrare sabbar baket. Men torrjäst (man rör ner den i mjölet och saltet innan kallvattnet blandas i) i kombination med lång kalljäsning ger ett segare, fetare, luftigare, håligare bröd, enligt denna för mig helt nya upplevelse. Torrjäst! Det är väldigt lätt att baka på en viss nivå. Men det är otroligt otillfredsställande när brödet inte blir perfekt. Att verkligen, verkligen få till en utsökt vetelevain eller rågmacka är nästan omöjligt. Man får nöja sig med fyrplusbröd men då och då – ohyggligt satisfying när det händer och vanligtvis när man knådat exakt lagom länge, 11-12 minuter, och sedan kalljäst i minst ett dygn och använt 4-5 procent grovsalt och en klutt smör – blir det femplus. Min största utmaning är att inte göra skalet för krispigt. Jag och alla andra älskar krispigt men det gäller inte barn. Lösningen är vanligtvis att inte alls använda ånga och att köra brödet på mycket lägre värme än rimligt. Alltså: Man startar på 300 men sedan snabbt som fan ner till kanske 170, 160, 150 rent av. Då blir limporna härligt soggiga, bara lövtunt krispiga men ändå luftiga. Man kan ju rätt snabbt lägga dem i en plastpåse också för att verkligen förstöra skorpan.  

Motorvägstestamentet (2007)

Blogg|

USA.

Vi kör.

Vi kör som bröder kör.

Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under

skrik, under insanity.

Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.

”Jag känner den här personen, allt är lugnt.”

 

Vi kör som vi kört förr.

Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcktsfärder från New

Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.

Allt var nytt och exotiskt då.

Nyare och mer exotiskt.

Nu är det vant.

Bekant

som en gammal

älskarinna.

Det är härligt på andra vis.

Vi är äldre.

En fot i graven, en på pedalen.

Vi kör.

Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

 

Vi kör.

Vi är män nu.

Män nu.

Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat

ana. Mer älskade också, kan tänka.

Men sånt tänker

åtminstone jag

för sällan på.

Vi har blivit

MER.

Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.

Vi kör into the mystic.

Into the mystic.

Into the mystic.

Ett hav böljar där utanför.

En skog brinner därborta.

En helikopter hämtar vatten i havet.

Vi stannar.

Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.

Har halsbränna.

En jävla god gyros.

Jag älskar en god gyros.

Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där

biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?

Men vilken god biff.

Kanske lite för mycket steksås på

– och det var ändå väldigt lite –

men vilken god biff

hörrdudu.

Samtidigt: vilken himla god kebab för $6,50.

Jag vet inte hur man väger dem emot varandra

egentligen

men jag upplevde kebaben

mer prisvärd.

Fattigt

eller

Dyrt

Där bor jag.

Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.

 

Vi kör.

Jag drömmer.

Ge mig

Ge mig

Ge mig

kyssar i regnet.

Såna som jag blir vimmelkantig av.

Stora läppar

utan [...]

Med lynchning som vapen, KRIS och peak klickjakt (Utdrag ur ”Utan nåd”)

Blogg|

Hoopla. Läser i Dagens Media att Expressen anlitar rikets ledande mytoman, Instagramkändisen Cissi Wallin, som krönikör. Innan domen för grovt förtal ens hunnit torka. Det är toppen att kriminella får revansch i samhället. Viva KRIS! Men vanligtvis brukar det tarvas att straffet avtjänas innan förövaren anses ha sonat sitt brott av samhället. Som brottsoffer är det förstås stötande att den rimliga ordningen sätts ur spel. För verkliga offer för sexuellt våld är det antagligen ännu mer stötande. Jag är inte förvånad. Expressen är ingen statlig institution och uppdraget är att vinstmaximera. Expressen var den enskilt värsta tidningen under de mediala haverierna som förstörde metoo i Sverige. Expressen skulle anlita Peter Madsen om man trodde sig kunna tjäna några spänn.  

Detta skrev jag i december 2018, publicerat i Utan nåd våren 2019, sidorna 153 till 164:

 

När det i efterhand visade sig att många påståenden var svaga, överdrivna eller falska och över 30 metoo-publiceringar fällts av PON, eller Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) stängde medierna dörren till många av de aktivister som de nyss utnyttjat och hyllat som hjältar.

Men inte heller kritik mot metoo eller en diskussion om den nykonservativa offermentalitet som blev rådande ges utrymme i de tongivande medierna, i synnerhet inte i huvudstadens stora mainstreamtidning Dagens Nyheter som satt sig själv i en komplicerad sits genom intensiv kampanjjournalistik för den goda saken.

DN har i decennier setts som “den malliga morgontidningen” men under mina 25 år i Stockholm har jag aldrig tidigare upplevt ett så starkt förakt mot DN i kulturella och intellektuella kretsar. Få vågar dock yttra sig eftersom DN:s makt över samma, ofta fattiga, kretsar är enorm. Avfällingar riskerar att mötas med tystnad eller bestraffning.

Ett exempel skulle kunna vara när en av landets stora fritänkande intellektuella, författaren Lena Andersson, med fast krönikörsplats på tidningens liberala ledarsida vilket innebar att hennes texter inte kunde refuseras, indirekt riktade kritik mot DN:s kulturjournalistik och även problematiserade metoo. Då hamnade Lena Andersson i kylboxen.

[...]

Dylans bästa album, 1 till 15.

Blogg|

Jag har inte tid med det här egentligen för jag skriver färdigt en roman men jag har aldrig riktigt uppskattat Blood on the tracks. Titeln är fantastik. Albumet också. Det är inte det. Frågan är hur fantastiskt det är? Bara ganska. Albumet är slickt och ljudmässigt snällt och har en hel del hårda oneliners som är lätta att minnas. Blod på spåret är Dylanamatörens lättsaltade favoritalbum och som sådant antagligen Dylans viktigaste verk. En helt ny publik i flera generationer kunde hitta Bob tack vare trevliga Blood on the tracks. Det gillar vi, mycket. Desire är ett större album. Är inte hjärtat utslitet redan så ligger det på kudden när Sara avslutar plattan. Som förstås inleds med en av få protestlåtar som på riktigt svänger: Hurricane. Men även Street legal är ett större album. Inledande Changing of the guards handlar av allt att döma om de 16 år Bob Dylan avverkat i skivbranschen vid det laget. Och alldeles uppenbart var han påverkad av Bruce Springsteens saxofonrockenroll. Och senare … ja Baby please stop crying och Is your love in vain efter varandra är den största dubbel han gjort sedan Just like a woman och Most likely you go your way and I'll go mineBlonde on Blonde. Det är…   Fortsättning följer.