När jästen var slut på Coop, ungefär samtidigt som alla dårar hamstrade toalettpapper i februari eller mars – minns nån hur sjukt det var? – tvingades jag köpa torrjäst och det förändrade mitt bakande i grunden.

Torrjäst är faktiskt att föredra. Vanlig jäst duger också och en surdeg är förstås smartast eftersom man slipper riskera att galna jästhamstrare sabbar baket. Men torrjäst (man rör ner den i mjölet och saltet innan kallvattnet blandas i) i kombination med lång kalljäsning ger ett segare, fetare, luftigare, håligare bröd, enligt denna för mig helt nya upplevelse. Torrjäst!

Det är väldigt lätt att baka på en viss nivå. Men det är otroligt otillfredsställande när brödet inte blir perfekt. Att verkligen, verkligen få till en utsökt vetelevain eller rågmacka är nästan omöjligt. Man får nöja sig med fyrplusbröd men då och då – ohyggligt satisfying när det händer och vanligtvis när man knådat exakt lagom länge, 11-12 minuter, och sedan kalljäst i minst ett dygn och använt 4-5 procent grovsalt och en klutt smör – blir det femplus.

Min största utmaning är att inte göra skalet för krispigt. Jag och alla andra älskar krispigt men det gäller inte barn. Lösningen är vanligtvis att inte alls använda ånga och att köra brödet på mycket lägre värme än rimligt. Alltså: Man startar på 300 men sedan snabbt som fan ner till kanske 170, 160, 150 rent av. Då blir limporna härligt soggiga, bara lövtunt krispiga men ändå luftiga. Man kan ju rätt snabbt lägga dem i en plastpåse också för att verkligen förstöra skorpan.