Don Marquis kom in i mitt medvetande för första gången när jag läste att hans fru dog i sömnen. Hon var skådespelerska och hette Vonnegut i efternamn eftersom hon hade varit gift med författaren Kurt Vonneguts bror eller kusin, också skådespelare. Det var därför jag råkat läsa om henne. Hon var själv inte berömd även om hon var med i några Hollywoodfilmer.

Det är dramatiskt att dö i sömnen. Det låter, när man uttrycker det så, plötsligt, fasligt och ovanligt. Att ”dö i sömnen” säger man inte om någon som först legat på sjukhus med tuberkulos i tre veckor eller haft cancer i ett halvår. Då kanske man dör i sömnen men man dör inte i sömnen.  Att leva i bara 48 år var inte mycket 1936 heller. Samtidigt är det antagligen det mest behagliga sättet att dö. Omedveten. Man borstar tänderna, läser en bok, släcker lampan och sedan är det godnatt.

Jag vet inte varför Marjorie Vonnegut dog i sömnen. En dag ska jag ta reda på det.

Don Marquis var tidningsman från Illinois som även fipplade med noveller, poesi, tecknad humor och pjäser. Som journalister ibland gjorde på den tiden. Han dog bara ett år efter sin fru, alltså 1937, av stroke såvitt jag vet och fick ett fartyg i den amerikanska flottan uppkallad efter sig, USS Don Marquis. Han var ingen gigant han heller, blott en storhet, men han sa en förtjusande sak:

Publishing a volume of verse is like dropping a rose-petal down the Grand Canyon and waiting for an echo. ”Att ge ut en diktbok är som att släppa ett rosenblad i Grand Canyon och vänta på ekot”.

Det kan läsa på olika vis och i många lager men jag tror att Don, såsom jag känner honom, menade det sarkastiskt snarare än ömt om en poet som drömmer grandiosa drömmar om att hans samling med verser ska skapa dunder i världen. Snarare var Marquis ute efter hoppet och fåfängan. Marknaden för poesi var för 100 år sedan större än nu men knappast den stora allfartsvägen inom amerikansk litteratur.

Det är ett stiligt uttryck.

Nu känner jag detsamma.

Det är inte en diktbok jag skrivit. Men jag är stolt över Utan nåd. Nu är den definitivt färdig. Nu är den sedan några timmar på väg till tryckeriet i Lettland eller om det var Finland.

Om en knapp månad märker jag hur rosenstenen landar.