Jag har inte tid med det här egentligen för jag skriver färdigt en roman men jag har aldrig riktigt uppskattat Blood on the tracks. Titeln är fantastik. Albumet också. Det är inte det. Frågan är hur fantastiskt det är? Bara ganska. Albumet är slickt och ljudmässigt snällt och har en hel del hårda oneliners som är lätta att minnas. Blod på spåret är Dylanamatörens lättsaltade favoritalbum och som sådant antagligen Dylans viktigaste verk. En helt ny publik i flera generationer kunde hitta Bob tack vare trevliga Blood on the tracks. Det gillar vi, mycket.
Desire är ett större album. Är inte hjärtat utslitet redan så ligger det på kudden när Sara avslutar plattan. Som förstås inleds med en av få protestlåtar som på riktigt svänger: Hurricane.
Men även Street legal är ett större album. Inledande Changing of the guards handlar av allt att döma om de 16 år Bob Dylan avverkat i skivbranschen vid det laget. Och alldeles uppenbart var han påverkad av Bruce Springsteens saxofonrockenroll. Och senare … ja Baby please stop crying och Is your love in vain efter varandra är den största dubbel han gjort sedan Just like a woman och Most likely you go your way and I’ll go mine på Blonde on Blonde. Det är…
Fortsättning följer.