USA.

Vi kör.

Vi kör som bröder kör.

Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under

skrik, under insanity.

Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.

”Jag känner den här personen, allt är lugnt.”

 

Vi kör som vi kört förr.

Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcktsfärder från New

Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.

Allt var nytt och exotiskt då.

Nyare och mer exotiskt.

Nu är det vant.

Bekant

som en gammal

älskarinna.

Det är härligt på andra vis.

Vi är äldre.

En fot i graven, en på pedalen.

Vi kör.

Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

 

Vi kör.

Vi är män nu.

Män nu.

Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat

ana. Mer älskade också, kan tänka.

Men sånt tänker

åtminstone jag

för sällan på.

Vi har blivit

MER.

Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.

Vi kör into the mystic.

Into the mystic.

Into the mystic.

Ett hav böljar där utanför.

En skog brinner därborta.

En helikopter hämtar vatten i havet.

Vi stannar.

Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.

Har halsbränna.

En jävla god gyros.

Jag älskar en god gyros.

Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där

biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?

Men vilken god biff.

Kanske lite för mycket steksås på

– och det var ändå väldigt lite –

men vilken god biff

hörrdudu.

Samtidigt: vilken himla god kebab för $6,50.

Jag vet inte hur man väger dem emot varandra

egentligen

men jag upplevde kebaben

mer prisvärd.

Fattigt

eller

Dyrt

Där bor jag.

Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.

 

Vi kör.

Jag drömmer.

Ge mig

Ge mig

Ge mig

kyssar i regnet.

Såna som jag blir vimmelkantig av.

Stora läppar

utan rädsla

för att visdomständerna tittat fram eller

dålig andedräkt.

Kärleken, regnet, kärleken.

Jag vill bli

ångvältad

mosad av

kärleken

älsklingen

baby

var är du

nu?

 

Vi kör.

Ett hjärta som går sönder

har jag.

Olyckligt kär i ingen speciell

igen

kanske

tänker jag

och på Crister Enander.

Crister Enander.

Där har vi en dålig stämning.

Vi kör.

Da-dunk, da-dunk

låter över betongskarvarna, I’m bringin’ sexy back och drömmer mig bort

i en stillsam varm melankoli.

Tänker: Vill ha en psychic reader, en gypsy woman som läser min hand

och säger att min livslinje är lång och sen skrattar jag henne i ansiktet och

kastar pengarna på henne som vore hon en skitig dansk i ett tält.

Är det sjukt tänkt?

Är det tristess?

Det är roligt.

Hon skulle aldrig förvänta sig det.

Aldrig.

Inte av mig.

Hon känner inte mig.

Vi kör.

Asfalten glänser

juveler efter regn.

Jag skriver i ett galleri över mitt liv

med en snorkel

som når ända till

syret

i en jetski genom verkligheten.

Så känns det just nu.

Vi kör bil.

Två män.

Pratar om halvhögt, halvlågt och ren skit.

Hemfaller åt melankoli.

Da-dunk, da-dunk, da-dunk, ingen radio på, ingen cd.

Jag har bruna strumpor och tänder en cigarett och hissar ner rutan.

Jag vill älska igen.

Jag är lyckligt kär i ingen speciell.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi stannar.

En bensinmack

och köper man fyra Camel lights tjänar man av någon anledning två dollar

så jag köper fyra paket.

Vi kör igen.

Röker så mycket att huvudet värker.

Jag minns heartbreakresorna på 90-talet.

Per grät i Nashville, jag på en trapp i SoHo.

Bland andra ställen.

Jag ser henne ibland, hon är tjusigare i dag men det var aldrig hennes

utseende jag var efter, det var hennes självsäkra själ och den stora lätthet

hon var att vara med och hur vi kompletterade varandra, hon från sin

söderbratvärld och jag med min aggressivt lantliga lägremedelklassilska

och sardoniska mentalitet och andrahandslägenhet på Skånegatan.

Nära.

Närmast.

Var vi.

Inte fysiskt, det gick inte, vi hittade inte fram.

Så kanske var det rätt av henne

att gå

eller snarare

inte stanna.

Men hon försökte inte.

Ville inte ha mig

DET

viset.

Kuken.

 

Stopp. Hörde du det där?

En saxofon i natten

Vi går dit.

Ta min hand.

K vaccinerade mig mot förälskelse, gissar jag ibland. Eller skrämde bort

den.

Livsfarligt.

Nu håller jag distansen

och ser om de är kvar.

Sen släpper jag lite

och ser om de är kvar.

Sen släpper jag lite till

och ser om de är kvar.

(Det är de inte.)

Och är de kvar kan vi gå vidare

som ett söndagsbilagespel

bit-för-bit

mot kärleken.

Men de flesta är tråkiga och konventionella

låter sig skrämmas bort.

Suck-brudar.

Vi kör bil.

Två män kör bil.

Sentimentaliserar.

Vulgariserar.

Koketterar.

Romantiserar.

Kritiserar.

Självcentrerar.

Vi har A/C:n på 73, det är lagom.

Vevar ner ibland.

Utanför är platt.

Utanför är Amerika.

Jag tänker lojt och solar nyllet genom takluckan: Jag ska skaffa mig en

privatdetektiv för att finna henne.

Räddningen.

Eller frälsningen.

Vad ska man säga?

Friheten?

Lyckan?

Lyckan.

Hon är lyckan och jag ska anlita en detektiv som letar efter henne och

rapporterar hem alla egenskaper hon har.

Modern sexualitet – check.

Självsäker framåtanda – check.

Inspirerad skönhet – check.

Någon inkomst – check.

Frihetlig tanke – check.

Körkort – check.

Hahahahaaa.

Körkort?

Är det viktigt?

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi kör bil.

Jag måste sluta tänka på pengar.

Sluta tänka på smuts.

Måste sluta tänka på Crister Enander.

Det är sjukt.

Släpp det nu.

Släpp det.

Släpp.

Släpp.

Släpp.

Släpp att han inte mer än ögnade boken eftersom alla hans referenser

var fel.

Café Opera – hallå!

Det var Riche som gällde då. Stod säkert 20 gånger i boken. Han skrev

Café Opera.

MEN SLÄPP DET.

Gud – straffa mig med någon jag respekterar nästa gång!

SLÄPP DET.

Fast då är det ju inget straff.

SLÄPP DET.

Vi kör bil.

Bil rullar.

Tänk något glatt, tänk något glatt, Fritte, tänk något glatt.

Glatt.

Det här är en roadmovie.

En roadmovie.

Road movie.

En roadmovie i platt landskap, trist landskap, vackert landskap.

Floridas inland är färdigsett nu och bilen vaggar sprött melankoliskt.

Tänk något vackert.

Tänk något sött.

Tänk en dröm.

Tänk en kvinna.

Tänk en man.

Tänk på henne, tänk på mig

tillsammans

Hon kanske är en kristen kommunist

Det kan jag leva med.

Kan hon leva med mig.

Min tråkighet

mina understundom idiotiska utfall och min banala pattkåthet och

inbundenhet och expressionism och romantik och svagsinne och arrogans

och ångestdagar och spritsejourer och risottokvällar framför teven och

timmar vid skrivmaskinen och rastlöshet och lathet och nojjor.

Kan hon det så får hon vara kristen kommunist.

Hon får rent av vara hippie

även om där

där

där närmar sig en gräns.

Jag gillar clean.

Inga jävla träsmycken i mitt hem.

Tack.

Men det där vet man aldrig.

Kärleken moves in mysterious ways

givetvis.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi kör bil.

Tänker på Olyckligt kär i ingen speciell. Den var bra. Tänker på Crister

Enander.

Crister Enander.

Det var så ironiskt att han

han

Crister Enander

av alla

skulle recensera den boken och utföra ett försök till karaktärsmord på

mig.

En svag skribent och inskränkt tänkare. En av de allra sämsta journalister.

Ohederlig och politiserande när han recenserar, inställsam och fjäskig när

han intervjuar.

Han, han, han

försöker bajsa på mig.

Jag storknade nästan när en Resuméreporter som inte kunde citera rätt

ringde upp mig i en bil mellan Linköping och Stockholm och berättade

för ett år sedan.

Jag höll god min, men tänkte:

Oh, the irony.

Oh, the irony.

Aaaaaaaaa hahahahahahahahaha!

Gud varför straffa mig med en idiot? Straffa mig med någon jag

respekterar!

Den store Leif Nylén måste känt likadant när Enander bajsade på honom.

Enander blandade sak och person då också. Nylén som är så oerhört

mycket större både intellektuellt och stilistiskt sågades av en man som

aldrig platsade på Stockholmstidningarnas kulturredaktioner.

Det vet nog Enander.

Enander vet nog att han skriver som om han går på styltor, gammalmodigt,

uppblåst, svagt.

Jag tror han vet det själv.

Den smärtan sympatiserar jag med.

Han är tillräckligt smart för att veta att han är medioker.

Det är ett mycket jobbigt läge.

Men. Shit kicks. Här kom det tillbaka.

Varsågod.

Dålig stämning i bilen nu.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi kör bil.

Jag uppfattar det som att jag blänker.

Vi har vågor i håret, solen i ögonen, jeanssvett under stjärten och en

förstaklassbiljett härifrån.

När jag får barn ska jag ge dem förstaklassäten.

De ska bli jävligt jobbiga ungar som vägrar inordna sig i ett mediokert liv.

De ska förvänta sig det bästa men

alltid

göra rätt för sig

och vara

artiga

tänker jag och nu är det jag som kör.

Bjurre är tyst, kanske tänker han på

kvinnorna.

Resorna.

Cross country USA, George Jones, Al Green, Smokey Robinson, allt det

där gubbigaste jag gillade då.

K och DB.

Vi hatade dem

Vi älskade dem

samtidigt.

Vi ville ha dem, de ville inte ha oss.

Självömkan patetik öl bourbon soul music

tjocka män med så mycket SJÄL SJÄL SOUL SOUL

och fula

kalsonger.

Vi drack mer på den tiden.

Var lättare då.

Priset lägre.

Nu lägger vi oss vid 12.

Men då.

Då kunde vi damma in som kofösare i solnedgången, lägga 20 dollar i

jukeboxen och sänka Jim Beam-shots och Beck’s hela natten och gasa

mot San Antonio morgonen därpå, kanske med olagliga postpromille i

blodet men inte med skak.

Bilresor, hundratals mil

om dagen

Swish swish swish men Texas tar aldrig slut

Texas

Texas

Texas

tar aldrig slut.

Det tar bara slut med kvinnor.

De lämnar oss

bölade vi

och så stannade vi i Austin och gick sjätte gatan fram mellan barerna och

knullade aldrig med någon.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Give me soup.

I want soup.

Vi kör bil.

Jag och Per kör bil genom Florida.

Brum brum brum vi talar om kollegor, filmer, böcker, Andres, Irak, Bush,

Joni Mitchell

om

ja vad fan

om sånt man pratar om under mil efter mil av Van Morrison och LCD

Soundsystem och låghalta träd och torka i Florida.

Liberty Mines, Denison Mines, Laramide Resources, Acadian Gold Corp,

WildHorse Energy, Scania, ABB, Svensk Internetrekrytering, C2SAT och

Wynn.

Jag tror jag ska köpa på mig lite Wynn.

Kasinon kan aldrig vara fel.

Men kanske mesigt.

Macao-kasinot har vänt till vinst.

Ett säkert papper, ligger relativt lågt nu, korsar den bara 100 så borde den

fortsätta en bra bit.

Per hajar inget av börsen, men han älskar Oliver Stones Wall street – han

kallar mig Bud Fox, citerar Gordon Gekko att ”greed works” och ”money

never sleeps” – och älskar kasinon.

Jag tänker: ”Jag ska köpa lite Wynn och ge Per en dusör om den går

bra.”

Bjurre säger:

”Blue Horseshoe loves Annacot Steel.”

Om någon lyssnar så hörs

mitt skratt

långt ut till båtarna i

Mexikanska gulfen.

Vi kör bil.

Jag ska bli rik.

Jag ska bli Gordon Gekko.

Om inte kärlek finns

finns

kanske

pengar.

Alligatorer pratar vi om.

De springer lika fort som oss på land.

Säkert snabbare än

JUST OSS

så inget kissande i vattendragen, mon ami.

Jag tänker på hjärtan.

Per tror att jag kommer hitta ett på nästa stopp.

Jag tänker på sex.

Kåtma.

Kåtma.

Varför är det så fult att prata om sex?

Alla har sex

utom Dagens Nyheter.

Det är sommaren kanske.

Alla blir kåtare om sommaren?

Ibland vill man bara snabbligga, skitsnabbt, och att hon ska försvinna

direkt.

Ibland vill man bara snabbligga.

Jag borde lära mig ligga.

Lära mig stå ut med närheten, stå ut med mig.

Titta in i hennes ögon när hon tittar i mina.

Självförtroende.

Kärlek.

Att känna kärlek.

Som Anthony Kiedis första kloka sexupplevelse.

Han hade legat massor, på massa vis, men det var kosmiskt när han låg

med sin första stora kärlek. Hon var judinna och för familjen fick hon

inte vara med en ickejude. Så det tog slut. Fast de var så oerhört kära.

Sorgligt.

Han var pundare, det var inte enkelt.

Herregud vad han pundade.

Allt. Heroin värst.

Men det här med att injicera kokain? Vad händer då? Tre minuter varar

det, säger Kiedis. Sen över. Och 70-talsdrogen Quaaludes – vad är det,

egentligen? De verkar lattjo utan att vara helt galna. Kanske inte finns

längre ens. Jag vill testa.

Bra bok, Scar tissue, i alla fall. Rekommenderas.

Inget för Crister Enander, dock. Den handlar om de förhatliga

människorna i en storstad.

Släpp det nu.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi kör bil vi.

Vi är män.

Vi är pojkar.

Tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

Inte om du lever i varje fall.

Inte om du lever.

I vissa situationer,

givetvis,

men inte i andra.

Det är som när man kommer hem till mammas köttbullar.

14 år igen.

Varje gång.

Trulig, tystlåten, samma plats i soffan.

Men när du träffar George W Bush är du din ålder, så gott det går.

Det var jag.

Nu åker vi bil.

Per fyller 40 om någon månad.

Han tänker inte på kvinna barn familj knappt alls.

Han är tillfreds just nu. Älskar sitt New York. Älskar sport.

Jag är 35.

Jag har alltid längtat det, men undertryckt det i ett år nu snart tror jag,

åtminstone ett halvår, det ledde ingenstans, men jag tror jag bestämde

mig när jag blev hånad av någon tjej som trodde att det var en LINE att

jag ville ha ett hus vid havet och en härlig kvinna.

Jag avskydde henne för det.

Jag vill det.

Det är väl inte konstigt?

Vill inte alla det?

Nu.

Nu.

Nu känns det som att jag gått ur ett kärlekside.

Passa på, ta mig!

Ta mig

Ta mig

Ta mig

Jag rear ut mig, ta mig, ta mig, ta mig!

Billigt kött här, kom och köp, billigt kött! Billigt gubbkött! Bättre

obegagnad, stadig inkomst, tjock mage, kom och köp! Billigt gubbkött,

billigt gubbkött! Kom och hämta! Billigt gubbkött!

Du då?

Enkelt.

Du måste bara vara annorlunda, rolig, smart, tolerant, pratglad, tycka om

mig, tycka om mig, tycka om mig, förstå mig, acceptera mig, bry dig om

mig, tycka om mig, krama mig, klappa på mig, vagga mig

och gärna få

orgasm lätt.

Man känner sig så jäkla duktig då.

Som en Riktig Man

fast man inte är någon.

Och glad.

Jag vill ha en glad.

Det räcker med en deppig i familjen.

Ta mig, ta mig, ta mig

om du finner att jag är något att ta.

Jag är inte så jävla mysig.

Jag kan vara dryg.

Jag kan vara ful.

Jag kan vara arrogant.

Jag kan vara tanklös.

Jag kan vara… elak. Nä. Det tycker jag inte. Samtidigt: Människor är så

lättkränkta. Världen är full av offer. Så kanske kan jag vara elak i deras

öron.

Get over it, skyll inte på mig, skyll på sossarna.

Själv står jag ut.

Jag förlåter allt.

Och när jag skriver allt menar jag allt.

Jag har en stor förståelse för att människor kan göra dumt.

De bör förlåtas.

Alltid.

Vi lever i en lyxvärld, glöm inte, glöm inte, glöm inte

Skitsaker är oviktiga.

Och tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL’ PASSING ZONE

Vi kör.

Försöker hitta goda sidor hos mig.

Jag kan alltså vara förlåtande.

Jag kan också vara snäll.

Jag kan vara charmerande.

Jag kan vara rolig.

Jag kan vara pålitlig.

Jag kan vara smart.

Jag kan vara sinnessjuk och sjunga en kuplett om vaginor inspirerad av

Lill-Babs.

Framförandet alltså

själva sången

Inte Lill-Babs

– säkert utmärkta –

vagina.

Och samtidigt skrattar jag hysteriskt åt mig själv.

Jag vet inte om detta hamnar på plus- eller minuskontot men så ligger det

i alla fall till.

Jag är sån.

– Tänk om folk visste hur sinnessjuk du är, säger Per och skakar på

huvudet.

– Vad skulle de göra då?

Jag tror inte att jag har en sådan betydelse att de skulle bry sig nämnvärt

Jag är här för att underhålla dem bara.

Om de inte blir underhållna så anklagar de mig

och någonstans har de kanske rätt

men de borde förstå att jag inte har tid

speciellt eftersom Aftonbladet inte betalar ett öre

trots att jag är tjänstledig

och bra skit finns

för övrigt i boken

Olyckligt kär i ingen speciell

såvida inte Crister Enander hade rätt

och det är inte uteslutet.

Även en blind kan hitta en höna,