USA.
Vi kör.
Vi kör som bröder kör.
Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under
skrik, under insanity.
Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.
”Jag känner den här personen, allt är lugnt.”
Vi kör som vi kört förr.
Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcktsfärder från New
Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.
Allt var nytt och exotiskt då.
Nyare och mer exotiskt.
Nu är det vant.
Bekant
som en gammal
älskarinna.
Det är härligt på andra vis.
Vi är äldre.
En fot i graven, en på pedalen.
Vi kör.
Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Vi kör.
Vi är män nu.
Män nu.
Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat
ana. Mer älskade också, kan tänka.
Men sånt tänker
åtminstone jag
för sällan på.
Vi har blivit
MER.
Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.
Vi kör into the mystic.
Into the mystic.
Into the mystic.
Ett hav böljar där utanför.
En skog brinner därborta.
En helikopter hämtar vatten i havet.
Vi stannar.
Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.
Har halsbränna.
En jävla god gyros.
Jag älskar en god gyros.
Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där
biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?
Men vilken god biff.
Kanske lite för mycket steksås på
– och det var ändå väldigt lite –
men vilken god biff
hörrdudu.
Samtidigt: vilken himla god kebab för $6,50.
Jag vet inte hur man väger dem emot varandra
egentligen
men jag upplevde kebaben
mer prisvärd.
Fattigt
eller
Dyrt
Där bor jag.
Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.
Vi kör.
Jag drömmer.
Ge mig
Ge mig
Ge mig
kyssar i regnet.
Såna som jag blir vimmelkantig av.
Stora läppar
utan rädsla
för att visdomständerna tittat fram eller
dålig andedräkt.
Kärleken, regnet, kärleken.
Jag vill bli
ångvältad
mosad av
kärleken
älsklingen
baby
var är du
nu?
Vi kör.
Ett hjärta som går sönder
har jag.
Olyckligt kär i ingen speciell
igen
kanske
tänker jag
och på Crister Enander.
Crister Enander.
Där har vi en dålig stämning.
Vi kör.
Da-dunk, da-dunk
låter över betongskarvarna, I’m bringin’ sexy back och drömmer mig bort
i en stillsam varm melankoli.
Tänker: Vill ha en psychic reader, en gypsy woman som läser min hand
och säger att min livslinje är lång och sen skrattar jag henne i ansiktet och
kastar pengarna på henne som vore hon en skitig dansk i ett tält.
Är det sjukt tänkt?
Är det tristess?
Det är roligt.
Hon skulle aldrig förvänta sig det.
Aldrig.
Inte av mig.
Hon känner inte mig.
Vi kör.
Asfalten glänser
juveler efter regn.
Jag skriver i ett galleri över mitt liv
med en snorkel
som når ända till
syret
i en jetski genom verkligheten.
Så känns det just nu.
Vi kör bil.
Två män.
Pratar om halvhögt, halvlågt och ren skit.
Hemfaller åt melankoli.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk, ingen radio på, ingen cd.
Jag har bruna strumpor och tänder en cigarett och hissar ner rutan.
Jag vill älska igen.
Jag är lyckligt kär i ingen speciell.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi stannar.
En bensinmack
och köper man fyra Camel lights tjänar man av någon anledning två dollar
så jag köper fyra paket.
Vi kör igen.
Röker så mycket att huvudet värker.
Jag minns heartbreakresorna på 90-talet.
Per grät i Nashville, jag på en trapp i SoHo.
Bland andra ställen.
Jag ser henne ibland, hon är tjusigare i dag men det var aldrig hennes
utseende jag var efter, det var hennes självsäkra själ och den stora lätthet
hon var att vara med och hur vi kompletterade varandra, hon från sin
söderbratvärld och jag med min aggressivt lantliga lägremedelklassilska
och sardoniska mentalitet och andrahandslägenhet på Skånegatan.
Nära.
Närmast.
Var vi.
Inte fysiskt, det gick inte, vi hittade inte fram.
Så kanske var det rätt av henne
att gå
eller snarare
inte stanna.
Men hon försökte inte.
Ville inte ha mig
på
DET
viset.
Kuken.
Stopp. Hörde du det där?
En saxofon i natten
Vi går dit.
Ta min hand.
K vaccinerade mig mot förälskelse, gissar jag ibland. Eller skrämde bort
den.
Livsfarligt.
Nu håller jag distansen
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite till
och ser om de är kvar.
(Det är de inte.)
Och är de kvar kan vi gå vidare
som ett söndagsbilagespel
bit-för-bit
mot kärleken.
Men de flesta är tråkiga och konventionella
låter sig skrämmas bort.
Suck-brudar.
Vi kör bil.
Två män kör bil.
Sentimentaliserar.
Vulgariserar.
Koketterar.
Romantiserar.
Kritiserar.
Självcentrerar.
Vi har A/C:n på 73, det är lagom.
Vevar ner ibland.
Utanför är platt.
Utanför är Amerika.
Jag tänker lojt och solar nyllet genom takluckan: Jag ska skaffa mig en
privatdetektiv för att finna henne.
Räddningen.
Eller frälsningen.
Vad ska man säga?
Friheten?
Lyckan?
Lyckan.
Hon är lyckan och jag ska anlita en detektiv som letar efter henne och
rapporterar hem alla egenskaper hon har.
Modern sexualitet – check.
Självsäker framåtanda – check.
Inspirerad skönhet – check.
Någon inkomst – check.
Frihetlig tanke – check.
Körkort – check.
Hahahahaaa.
Körkort?
Är det viktigt?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag måste sluta tänka på pengar.
Sluta tänka på smuts.
Måste sluta tänka på Crister Enander.
Det är sjukt.
Släpp det nu.
Släpp det.
Släpp.
Släpp.
Släpp.
Släpp att han inte mer än ögnade boken eftersom alla hans referenser
var fel.
Café Opera – hallå!
Det var Riche som gällde då. Stod säkert 20 gånger i boken. Han skrev
Café Opera.
MEN SLÄPP DET.
Gud – straffa mig med någon jag respekterar nästa gång!
SLÄPP DET.
Fast då är det ju inget straff.
SLÄPP DET.
Vi kör bil.
Bil rullar.
Tänk något glatt, tänk något glatt, Fritte, tänk något glatt.
Glatt.
Det här är en roadmovie.
En roadmovie.
Road movie.
En roadmovie i platt landskap, trist landskap, vackert landskap.
Floridas inland är färdigsett nu och bilen vaggar sprött melankoliskt.
Tänk något vackert.
Tänk något sött.
Tänk en dröm.
Tänk en kvinna.
Tänk en man.
Tänk på henne, tänk på mig
tillsammans
Hon kanske är en kristen kommunist
Det kan jag leva med.
Kan hon leva med mig.
Min tråkighet
mina understundom idiotiska utfall och min banala pattkåthet och
inbundenhet och expressionism och romantik och svagsinne och arrogans
och ångestdagar och spritsejourer och risottokvällar framför teven och
timmar vid skrivmaskinen och rastlöshet och lathet och nojjor.
Kan hon det så får hon vara kristen kommunist.
Hon får rent av vara hippie
även om där
där
där närmar sig en gräns.
Jag gillar clean.
Inga jävla träsmycken i mitt hem.
Tack.
Men det där vet man aldrig.
Kärleken moves in mysterious ways
givetvis.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör bil.
Tänker på Olyckligt kär i ingen speciell. Den var bra. Tänker på Crister
Enander.
Crister Enander.
Det var så ironiskt att han
han
Crister Enander
av alla
skulle recensera den boken och utföra ett försök till karaktärsmord på
mig.
En svag skribent och inskränkt tänkare. En av de allra sämsta journalister.
Ohederlig och politiserande när han recenserar, inställsam och fjäskig när
han intervjuar.
Han, han, han
försöker bajsa på mig.
Jag storknade nästan när en Resuméreporter som inte kunde citera rätt
ringde upp mig i en bil mellan Linköping och Stockholm och berättade
för ett år sedan.
Jag höll god min, men tänkte:
Oh, the irony.
Oh, the irony.
Aaaaaaaaa hahahahahahahahaha!
Gud varför straffa mig med en idiot? Straffa mig med någon jag
respekterar!
Den store Leif Nylén måste känt likadant när Enander bajsade på honom.
Enander blandade sak och person då också. Nylén som är så oerhört
mycket större både intellektuellt och stilistiskt sågades av en man som
aldrig platsade på Stockholmstidningarnas kulturredaktioner.
Det vet nog Enander.
Enander vet nog att han skriver som om han går på styltor, gammalmodigt,
uppblåst, svagt.
Jag tror han vet det själv.
Den smärtan sympatiserar jag med.
Han är tillräckligt smart för att veta att han är medioker.
Det är ett mycket jobbigt läge.
Men. Shit kicks. Här kom det tillbaka.
Varsågod.
Dålig stämning i bilen nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag uppfattar det som att jag blänker.
Vi har vågor i håret, solen i ögonen, jeanssvett under stjärten och en
förstaklassbiljett härifrån.
När jag får barn ska jag ge dem förstaklassäten.
De ska bli jävligt jobbiga ungar som vägrar inordna sig i ett mediokert liv.
De ska förvänta sig det bästa men
alltid
göra rätt för sig
och vara
artiga
tänker jag och nu är det jag som kör.
Bjurre är tyst, kanske tänker han på
kvinnorna.
Resorna.
Cross country USA, George Jones, Al Green, Smokey Robinson, allt det
där gubbigaste jag gillade då.
K och DB.
Vi hatade dem
Vi älskade dem
samtidigt.
Vi ville ha dem, de ville inte ha oss.
Självömkan patetik öl bourbon soul music
tjocka män med så mycket SJÄL SJÄL SOUL SOUL
och fula
kalsonger.
Vi drack mer på den tiden.
Var lättare då.
Priset lägre.
Nu lägger vi oss vid 12.
Men då.
Då kunde vi damma in som kofösare i solnedgången, lägga 20 dollar i
jukeboxen och sänka Jim Beam-shots och Beck’s hela natten och gasa
mot San Antonio morgonen därpå, kanske med olagliga postpromille i
blodet men inte med skak.
Bilresor, hundratals mil
om dagen
Swish swish swish men Texas tar aldrig slut
Texas
Texas
Texas
tar aldrig slut.
Det tar bara slut med kvinnor.
De lämnar oss
bölade vi
och så stannade vi i Austin och gick sjätte gatan fram mellan barerna och
knullade aldrig med någon.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Vi kör bil.
Jag och Per kör bil genom Florida.
Brum brum brum vi talar om kollegor, filmer, böcker, Andres, Irak, Bush,
Joni Mitchell
om
ja vad fan
om sånt man pratar om under mil efter mil av Van Morrison och LCD
Soundsystem och låghalta träd och torka i Florida.
Liberty Mines, Denison Mines, Laramide Resources, Acadian Gold Corp,
WildHorse Energy, Scania, ABB, Svensk Internetrekrytering, C2SAT och
Wynn.
Jag tror jag ska köpa på mig lite Wynn.
Kasinon kan aldrig vara fel.
Men kanske mesigt.
Macao-kasinot har vänt till vinst.
Ett säkert papper, ligger relativt lågt nu, korsar den bara 100 så borde den
fortsätta en bra bit.
Per hajar inget av börsen, men han älskar Oliver Stones Wall street – han
kallar mig Bud Fox, citerar Gordon Gekko att ”greed works” och ”money
never sleeps” – och älskar kasinon.
Jag tänker: ”Jag ska köpa lite Wynn och ge Per en dusör om den går
bra.”
Bjurre säger:
”Blue Horseshoe loves Annacot Steel.”
Om någon lyssnar så hörs
mitt skratt
långt ut till båtarna i
Mexikanska gulfen.
Vi kör bil.
Jag ska bli rik.
Jag ska bli Gordon Gekko.
Om inte kärlek finns
finns
kanske
pengar.
Alligatorer pratar vi om.
De springer lika fort som oss på land.
Säkert snabbare än
JUST OSS
så inget kissande i vattendragen, mon ami.
Jag tänker på hjärtan.
Per tror att jag kommer hitta ett på nästa stopp.
Jag tänker på sex.
Kåtma.
Kåtma.
Varför är det så fult att prata om sex?
Alla har sex
utom Dagens Nyheter.
Det är sommaren kanske.
Alla blir kåtare om sommaren?
Ibland vill man bara snabbligga, skitsnabbt, och att hon ska försvinna
direkt.
Ibland vill man bara snabbligga.
Jag borde lära mig ligga.
Lära mig stå ut med närheten, stå ut med mig.
Titta in i hennes ögon när hon tittar i mina.
Självförtroende.
Kärlek.
Att känna kärlek.
Som Anthony Kiedis första kloka sexupplevelse.
Han hade legat massor, på massa vis, men det var kosmiskt när han låg
med sin första stora kärlek. Hon var judinna och för familjen fick hon
inte vara med en ickejude. Så det tog slut. Fast de var så oerhört kära.
Sorgligt.
Han var pundare, det var inte enkelt.
Herregud vad han pundade.
Allt. Heroin värst.
Men det här med att injicera kokain? Vad händer då? Tre minuter varar
det, säger Kiedis. Sen över. Och 70-talsdrogen Quaaludes – vad är det,
egentligen? De verkar lattjo utan att vara helt galna. Kanske inte finns
längre ens. Jag vill testa.
Bra bok, Scar tissue, i alla fall. Rekommenderas.
Inget för Crister Enander, dock. Den handlar om de förhatliga
människorna i en storstad.
Släpp det nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör bil vi.
Vi är män.
Vi är pojkar.
Tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Inte om du lever i varje fall.
Inte om du lever.
I vissa situationer,
givetvis,
men inte i andra.
Det är som när man kommer hem till mammas köttbullar.
14 år igen.
Varje gång.
Trulig, tystlåten, samma plats i soffan.
Men när du träffar George W Bush är du din ålder, så gott det går.
Det var jag.
Nu åker vi bil.
Per fyller 40 om någon månad.
Han tänker inte på kvinna barn familj knappt alls.
Han är tillfreds just nu. Älskar sitt New York. Älskar sport.
Jag är 35.
Jag har alltid längtat det, men undertryckt det i ett år nu snart tror jag,
åtminstone ett halvår, det ledde ingenstans, men jag tror jag bestämde
mig när jag blev hånad av någon tjej som trodde att det var en LINE att
jag ville ha ett hus vid havet och en härlig kvinna.
Jag avskydde henne för det.
Jag vill det.
Det är väl inte konstigt?
Vill inte alla det?
Nu.
Nu.
Nu känns det som att jag gått ur ett kärlekside.
Passa på, ta mig!
Ta mig
Ta mig
Ta mig
Jag rear ut mig, ta mig, ta mig, ta mig!
Billigt kött här, kom och köp, billigt kött! Billigt gubbkött! Bättre
obegagnad, stadig inkomst, tjock mage, kom och köp! Billigt gubbkött,
billigt gubbkött! Kom och hämta! Billigt gubbkött!
Du då?
Enkelt.
Du måste bara vara annorlunda, rolig, smart, tolerant, pratglad, tycka om
mig, tycka om mig, tycka om mig, förstå mig, acceptera mig, bry dig om
mig, tycka om mig, krama mig, klappa på mig, vagga mig
och gärna få
orgasm lätt.
Man känner sig så jäkla duktig då.
Som en Riktig Man
fast man inte är någon.
Och glad.
Jag vill ha en glad.
Det räcker med en deppig i familjen.
Ta mig, ta mig, ta mig
om du finner att jag är något att ta.
Jag är inte så jävla mysig.
Jag kan vara dryg.
Jag kan vara ful.
Jag kan vara arrogant.
Jag kan vara tanklös.
Jag kan vara… elak. Nä. Det tycker jag inte. Samtidigt: Människor är så
lättkränkta. Världen är full av offer. Så kanske kan jag vara elak i deras
öron.
Get over it, skyll inte på mig, skyll på sossarna.
Själv står jag ut.
Jag förlåter allt.
Och när jag skriver allt menar jag allt.
Jag har en stor förståelse för att människor kan göra dumt.
De bör förlåtas.
Alltid.
Vi lever i en lyxvärld, glöm inte, glöm inte, glöm inte
Skitsaker är oviktiga.
Och tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör.
Försöker hitta goda sidor hos mig.
Jag kan alltså vara förlåtande.
Jag kan också vara snäll.
Jag kan vara charmerande.
Jag kan vara rolig.
Jag kan vara pålitlig.
Jag kan vara smart.
Jag kan vara sinnessjuk och sjunga en kuplett om vaginor inspirerad av
Lill-Babs.
Framförandet alltså
själva sången
Inte Lill-Babs
– säkert utmärkta –
vagina.
Och samtidigt skrattar jag hysteriskt åt mig själv.
Jag vet inte om detta hamnar på plus- eller minuskontot men så ligger det
i alla fall till.
Jag är sån.
– Tänk om folk visste hur sinnessjuk du är, säger Per och skakar på
huvudet.
– Vad skulle de göra då?
Jag tror inte att jag har en sådan betydelse att de skulle bry sig nämnvärt
Jag är här för att underhålla dem bara.
Om de inte blir underhållna så anklagar de mig
och någonstans har de kanske rätt
men de borde förstå att jag inte har tid
speciellt eftersom Aftonbladet inte betalar ett öre
trots att jag är tjänstledig
och bra skit finns
för övrigt i boken
Olyckligt kär i ingen speciell
såvida inte Crister Enander hade rätt
och det är inte uteslutet.
Även en blind kan hitta en höna,
som pappa brukade säga.
Men nu.
Just nu.
Nu är jag lyckligt kär i ingen speciell.
Kär i okänt land.
Lycklig, nästan euforisk
Det kanske är USA.
Lite semester.
Jag har jobbat hårt. Länge. Många år.
Jag är värd.
Jag är det.
Det är jag väl?
Värd antingen kärlek eller en rejäl uranhacka.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör.
Vi är tillbaka på motorvägen.
Det brinner än.
Wendy’s har numera smaklösa burgare.
Detta är en inre roadmovie, jag är Brad Pitt, du är Angelina Jolie.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Give me love.
I want love.
Ge mig kärlek.
Jag vill ha kärlek.
Jag längtar efter den mer än jag tillåtit mig att längta efter den på länge
Det är dags
”Desperado
you better let somebody love you
before it’s too late”
som The Eagles brukade gorma så vansinnigt milt.
STOPP.
COMIC RELIEF:
Fågelinfluensan är viktig att bekämpa.
Därför har Bush valt att bomba Kanarieöarna.
Mitt skratt ekar igen
men lyckas inte dränka den enfaldiga
enfaldiga
oerhört irriterande
vansinnigt irriterande
Brown eyed girl-oljefatsversionen som går om och om
och om och om och om och om och om och om och om igen på Key
Largo Grande.
Jag blir tokig bara på en kväll så personalen borde vara redo att
dränka sig i
poolbarnkiss.
Och där
i baren på Key Largo Grande
där en silikonkvinna dj:ar schyssta folkhits
där träffar jag ett tvåårsjubilerande par
Han är ful, hon är fet.
De är snälla.
De kommer fem timmar norrifrån, bor vid Floridas största sjö.
De är som gjorda för varandra
tänker jag
och springer i väg.
Är inte mycket för gemenskap.
Sedan somnar jag ifrån Zodiac Killer med Jake Gyllenhaal.
Han har ett komplicerat läge mellan kredd och superstardomskarriär.
Vaknar, säger:
Give me soup.
I want soup.
Något som Bob Kelso kunde sagt.
Och mitt skratt gör årsringar i sanden.
Jag älskar Bob Kelso lika mycket som att segla på en våg.
Tillbaka nu.
Tillbaka in i bilen
Vi kör bil.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
Där är en samling skyltar:
Exxon, Hardeés, Wendy’s, Outback steakhouse.
Ingen McDonald’s.
Kanske filtrerar min hjärna bort McDonald’s.
Det är otänkbart att jag skulle gå på McDonald’s
när jag är i USA.
Alltså:
Donken finns ju hemma.
Vi kör va?
Vi tar våra bepansrade hjärtan och kör längre ner mot Södern, över broarna
och det korallgröna havet, förbi skitiga hus och fula Ankeborgsskyltar
och fortsätter titta in i våra navlar.
Navelskåderi – jag är tokig i skiten.
Allt är bara jag, jag, jag, jag
och lite Per.
Jag såg när en mycket liten fluga flög in i Pers vänstra näsborre på ett
Waffle House utanför Tampa Bay.
Jag sa inget.
Vad skulle han ha gjort med den informationen?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL’ PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag och
och
och
och
min storebror känns han som ibland.
Han står konservativt still i mitten när liberala lillebror snurrar som en
skämtfluga.
Han är fast i vissa vanor.
Svårkompromissad.
Ungkarlsskadad.
En inpiskad solist
är Per.
I don’t mind.
Jag känner honom, vi känner varandra, vi har rest tusentals mil men vi har
inte bott i samma stad på fem år
i juni.
Han har brådis till varenda flygplats, jag vill komma så sent som möjligt.
Annars så.
Annars är vi överens om det mesta.
Lite för överens, kanske.
Vi kör.
Jag tittar ut och ser en Mancow på en stor skylt.
En man som alltså gör radio, han kallar sig the Mancow, jag skrattar
igen.
Man-ko.
Att vara en manko.
Det kanske jag är.
Hälften idisslande, hälften råmande.
Och så försöker jag ha sms-sex med fröken Norrland. Men hon blir sur.
Frustrerande.
Och apropå det så har jag rakat ett litet
så kallat
fittskägg.
”Varför?”
”Vad gör man inte för att pigga upp sig?” svarar jag.
Det är roligt
med fittskägg.
Själva ordet alltså.
Jo, jag vet jag har en släng av tourettesvarianten koprolali
Än sen då?
Ska det vara så farligt?
Det passar mycket fånigt på min haka.
Vi kör bil.
Vi män ibland.
Ibland känner jag mig som ett moderlöst barn, ibland som kungen av den
nya världen.
Men det är alltid jag, jag, jag, som får mig att må.
Tänk om någon annan.
Tänk om.
Men jag bygger nervösa murar mot kvinnor.
Som en liten pojke.
En rädd liten pojke.
Flörtar aldrig.
Behöver ett skyddshelgon
eller en rövare.
Ja en rövare.
En som rövar bort mig.
En kvinnorövare.
Med handen på höften och ett passerkort till Gondolens toalett.
Så här är jag.
I bil igen.
Lyckligt kär i ingen speciell
motorvägslycklig.
Snubblande nära
motorvägskyckling.
Just nu är allt
fantabulöst.
Det vet varenda kotte som betyder något i den här tallen.
Nu stannar vi.
Enjoy every sandwich.