”Nej, nu är det dags – jag slutar köpa kläder” blev rubriken på Expressen Kultur.

Det är sant med en liten modifikation.

Vilket plagg klarar man sig inte utan? Klicka på länken ovan eller läs här.

Om vi ändå ska dö, kan vi först diskutera vad vi ska ha på oss?

Häromveckan fann jag mig dubbelvikt under trädäcket. Jag meckade med en cirkulationspump och elementet till en gammal jacuzzi. För inte särskilt länge sedan hade ett beslut fattats om att badet skulle ersättas eller om pengarna skulle användas för en resa till Florida eller kanske Vietnam under jul och nyår. Ett par veckor i solen eller tjugo år i poolen, svårt beslut.

Jag hade också kunnat frakta schabraket till närmsta återvinningstation och glömma allt. De cirka 100 000 kronorna är ju ingen ekonomisk tillgång som bara måste konsumeras. Ändå har min reflex länge varit att ersätta ett förlorat föremål med ett annat substantiv. Vilket gjort mig till en god nationalekonomisk medborgare. Välfärd kräver tillväxt som kräftor kräver snaps.

Men nu kom idén att reparera det sönderfrusna maskineriet. Idén var så slug att jag funderade på varför ingen kommit på den tidigare.

Jag insåg att jag fått den från mina föräldrar. De har alltid återvunnit utan att för den skull vara hipsters. De är bara födda på 1930-talet. Även ett par små oätna potatisar från middagen tas tillvara i en liten burk i kylskåpet.

– Men herregud! Har ni kvar min gamla badrock? Den måste ju vara … ja 30 år? hörde jag mig säga både enfaldigt och hånfullt vid senaste besöket i Motala.

– Den använde din morfar. Den är nog 50 år. Eller 70, sa mamma.

Badrocken finns i stugan där jag tillbringade somrarna som barn.

Samma tidlösa tillstånd råder i den sommarstuga jag befinner mig i nu. Spaet är bland det modernaste som finns här. Bland det fulaste också, vilket är en tanke i sig.

I sommarstugor har människor sällan problem med att tiden står still. Det är inte bara socialt accepterat, det är snarare dygd att se ut som Neil Young och Patti Smith på cykelsemester. I sommarstugor unnar den utmattade svenska medelklassen sig att vara omodern. Vi befriar oss från jämförandet. I staden finns så många fler möjligheter att känna sig misslyckad. Den svaga självkänslan kan kortvarigt repareras av ett besök på Weekday. Snabbt mode för billig penning + likes på Insta = dopaminkick. Den beroendespiralen tar inte slut förrän stadsmänniskan hittar Gud eller på annat sätt lyckas befria sig från omvärldens blick.

I sommarstugan speglar vi oss i ett kravlöst museum. Här hamnar de plagg som ansetts för omoderna eller urtvättade för stan och här fungerar de utmärkt i sex, 20 eller 60 år till. Tidlösheten störs eller piffas bara av vitvaror, teveapparater och andra maskiner som uppdaterats av nödvändighet eller bekvämlighet.

I garderoben här hänger 18 fullt fungerande märkesskjortor. Nyligen var de över 30 men jag rensade ut dem jag gillade minst ihop med en ansenlig mängd t-tröjor och ett dussin kalsonger som fått lämna stan under åren. Bara utrymmesskäl avgjorde överflödets öde. Om sommaren handlar jag aldrig ett enda plagg. En sådan livsstil skulle vara radikal om den pågick årets övriga månader. Om mode bara omtalades som ett intressant kulturellt och konstnärligt fenomen istället för att faktiskt lealöst konsumeras skulle den ekonomiska tillväxten avstanna och börserna vända neråt. Och vad skulle hända med vår självbild? Vem är vi utan ett nytt plagg på kroppen? Det är värt att undersöka.

Det finns inget sätt att shoppa nya kläder och vara politiskt korrekt. Det finns bättre och sämre tyger, det finns bättre och sämre val, men inga är bra. I genomsnitt köper varje svensk över 13 kilo nya kläder och textilier om året. Nästan en tredjedel av det inköpta använder vi inte. Dessutom slänger vi åtta kilo per person och år i soporna, enligt Naturskyddsföreningen. Tillverkningen av ett enda par jeans leder till nästan lika mycket utsläpp som en bilresa mellan Norrköping och Södertälje. Världens klädindustri står för större koldioxidutsläpp än världens alla flygplan och fartyg tillsammans, enligt FN:s miljöorgan UN Environment.

Enda sättet att vara miljöpolitiskt korrekt är att inte shoppa nya kläder alls.

Men då ser vi förjävliga ut. Som byfånar. Och det anses oacceptabelt såsom samhället blivit. Hur ska en stackars västvärldsmänniska göra intryck utan en ny tröja? Kanske genom att vara en hängiven Greta Thunberg-följare. Det går inte ihop att vara hängivet Greta och att köpa snabbmodetröjor. Men människor går sällan ihop och det kan inte begäras. Vår störda överkonsumtion är inte en fråga om brist på miljömedvetenhet utan om psykologi, makt, kommers, filosofi. ”It’s the end of the world as we now it – and I feel fine”, som R.E.M. uttryckte saken samma historiska år, 1987, som Midnight Oil sjöng ”How do we sleep while our beds are burning?” Plakaten är sedan länge målade och ironiska men ingen klarar av att vara världens snällaste och mest självutplånande man Gösta i Lukas Moodyssons snillrika nya tv-serie på HBO Nordic.

Jag? Jag gör jag det mesta som förväntas av en urban homosapiens men anser mig i grund och botten frikopplad från personligt miljöansvar. Mitt liv levs i Stockholm, en provinsiell stad i ett perifert land i en avlägsen flik av planeten som de flesta människor i världen inte ens vet finns. Jag kan källsortera och flyga till Bangkok varannan månad och återvinna min avföring i komposten och göra grillmiddag av varenda kossa jag ser utan att det har betydelse. Möjligen kan jag sträcka mig till att Sveriges regering och representanter i EU och FN har någon, minimal, möjlighet att påverka Kina, USA, Indien, Latinamerika, Ryssland och världskapitalismen; 2016 brände klädgiganten H&M 19 ton nyproducerade kläder i ett värmeverk i Västerås. H&M i Danmark brände samma år 9,6 ton kläder, motsvarande 25 000 par jeans, samma år. Hur mycket brändes i Tyskland? I USA?

Politiken och vetenskapen är av högsta vikt, tvärtemot den enskilda lyxmänniskans ärofyllda insatser. Det finns faktiskt få livsstilsmarkörer jag finner lika pinsamma som människor som säger sig lida av så kallad flygskam. Hur kan de tro att de köper sig fria genom att klippa sönder sitt SAS Eurobonuskort och dela bilden i sociala medier eller än värre i tidningskrönikor? När vuxna människor ägnar sig åt den typen av popularitetsjagande slapptivism skickar det signaler till barnen om att klimathotet inte är på riktigt allvar, trots allt.

Snarare än åtgärder och åthävor krävs diskussion. Vi behöver samtala om hur vi under en lång period trodde att tillväxt och teknik gjorde allting möjligt och om hur konsumtion av olja och tyg och metall kom att definiera människan. Det går inte att lappa ihop kapitalismens och marknadsliberalismens revor med flygskam, köttfri måndag och reparationer av åldrande maskiner.

Ändå. Jag installerade en ny No fault 6000 PDR heater och en Laing E5 circulation pump, tillverkade i Taiwan och Ungern, förvisso utan att något mer hittills hänt än att jag fått ont i ryggen – den här texten skrivs stående – men ambitionen kan gott få räknas och jag har inte gett upp.

Dubbelvikt under däcket mindes jag orden en av det svenska folkhemmets arkiteker, Ernst Wigforss (S), sägs ha formulerat i slutet av 1940-talet:

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Sedan klämde finansminister Wigforss till:

Och shopping!”

Nää. Han gjorde ju inte det. Och varför gjorde han inte det?

Han var inte intresserad av Ralph Laurens senaste kollektion.

Det är jag, det medges, men nu tänker jag dra mitt löjliga strå till den globala myrstacken. Alltså inte av miljöhänsyn utan för att jag känner mig så dum, så bortgjord, så avslöjad – ja naken – i min enorma garderob. Den som jag tydligen lyckats skaffa över tid trots att jag avskyr att ”gå i affärer”.

Detta är den moderna byfånens garderob.

Flyg behövs, mat behövs, bilar behövs vanligen. Men jag tänker sluta konsumera kläder. Under ett år från och med i dag ska jag inte inhandla ett enda nytt klädesplagg. Det är ett löfte. Från mig till världens ledare. Med ett undantag: Strumpor. En människa behöver goda strumpor.

Om ett år utvärderar vi och omförhandlar. Något säger mig att jag kommer kunna ha klädstopp ett år till, om jag inte tappar bort mina tre mössor i vinter.

Fredrik Virtanen