Utdrag, ”Utan nåd” sidorna 169 till 180

JANUARI, 2018.

Kan inte sova, igen. Kan inte förhålla mig. Går upp, stryker åtta nya sidor. Eller lägger undan, inte stryker. Det saknar mening att kämpa med dem. Sanningen är inte trovärdig. Jag kan fortfarande inte förhålla mig till det.

Jag stryker den lilla anekdoten när jag köpte bilen av pappa, och en bilstereo med cd, och krockade, på väg till Ricky 2006. Bilresan därifrån 2007 måste jag berätta om. Där gick min gräns. Där tog det slut.

Är den sann även om den hände? Det är ett val av många. Som om någonting mer än konkreta fakta är sant.

Resten av de åtta sidorna klistrar jag över till slasken.

Alla sover, alla de vackra sover, jag går, tre på natten, i slutet av januari, köldknäpp dessutom, minusgrader i 24 timmar, isdygn, som det alltid var förr, såsom jag minns det, såsom alla minns det, nostalgin. Tar på mig två par byxor, kängorna jag köpte i London 1996 som hållit i alla dessa år, och min enda ylletröja, jag avskyr ylle, och rocken från Eduard Dressler som jag köpte på Ströms rea förra janu- ari. Bättre kvalitet än Hugo Boss, sa expediten. Halva priset. Den börjar redan gå sönder.

Smyger iväg som en kommandosoldat trots att alla sover så tungt, tar på mig den varmaste mössan och ett par för små vantar och börjar gå mot Ingarö. Menar inte allvar med det, herregud vad är det, det är väl tre, fyra, fem mil, tar 45 minuter att köra, men jag börjar gå mot Londonviadukten med sikte på Ingarö.

Jag har aldrig gjort något så underligt med mina ben förr. Mycket som jag gör nu, efter allt som hänt, har jag aldrig gjort förr.

Jag kommer fram till sist. Stora stugan är låst, hade glömt att vi tog med nyckeln när jag och barnen stängde för vin- tern när min fru var på amerikanska östkusten i oktober. Men lilla nya stugan är öppen. Det räcker, bara den kan bli varm fort, den var mitt mål. Men det hade varit roligt att se hur det ser ut därinne, om råttor eller möss är där. Råt- tor är högt intelligenta djur jämfört med möss. Vanligen ser man de två vitt skilda djuren som samma djur. Ungefär som vitt skilda människor lätt blir en klump eller som att vissa tycker att en hund och en människa är likvärdiga. Men möss är idioter jämfört med råttor. Råttor smider ränker, planerar, tänker, går försiktigt fram, håller ihop. Medan möss är. De bara är.

Det står en halv flaska skotsk whisky här, Ballantines, det finns en vattenkokare, det finns pulverkaffe, det blir snabbt varmt från fyra element.

Skriver om promenaden hit. Skriver:
Klockan är tre.
Sanningen är inte trovärdig. Jag kan inte sova eftersom jag

inte klarar av att förhålla mig till det. Men det är mer än så. Konstigare än så.

Sanningen först.

Ingen tror på den sanna versionen. Sanningen passar inte in i det mediala, eller ens det mänskliga, narrativet. För många har investerat prestige i demoniseringen. Prestige och pengar. Mitt namn sålde tidningar. Övertrampen kan inte erkännas moraliskt, ekonomiskt, juridiskt eller i filter- bubblornas middagskonversationer. Många valde sida och många såg dem välja sida. Om det inte varit för vittnen hade de kunnat ångra sig. Prestige uppkommer av vittnen. I smyg kan alla ändra sig. Idag finns svekens fingeravtryck överallt. Arkiverade. Jag ser. Alla ser.

För vissa kommer jag aldrig kunna kräla tillräckligt. De är oväsentliga och måste behandlas som oväsentliga. Jag kan inte förhålla mig till allt. Prestige kommer att driva dem ännu längre, de kommer viska värre och värre. För att rädda ansiktet. För att kunna säga: Jag hade rätt. Jag hade rätt att döda honom. Men de kallar det inte döda, de kallar det knappt ens döma, för de förstår inte våldet de använt.

De politiska konsekvenserna kommer att bli massiva och inte till de progressivas fördel. Utrensningarna skapade mil- jontals nya Trumpmän, fascismen är på väg tillbaka, var så säker. Gubbarna kommer inte acceptera att allt de haft fort- sätter att tas ifrån dem. Män är för svaga för att bli förlorare. Jag skrev metervis om detta kulturkrig men då var jag på den rätta sidan, nu är jag på fel sida. Nu är jag på männens sida. Är jag?

Det vore så enkelt, så naturligt, att radikaliseras. Detta är materialet som bygger radikaler. Jag måste leta efter min linje. Jag måste leta efter mig.

Jag ser båtarna bakom mig, jag är på väg. Nacka åtmins- tone därborta. Kan ta en buss hem därifrån om någon timme. Jag promenerar i ett mörker. Rent konkret.

Jag kan inte skriva sanningen. Jag kasserar sanningen. Sparar den i slasken. Haveristdokumentet. Namn, tidpunk- ter, svek, oförrätter, textmeddelanden, lögner, sanningar. Jag kan inte skriva den historien. Jag kan inte skriva en stark historia. Jag kan inte hämnas. Ingen stark historia. Ingen hämnd.

Stor oordning råder under himlen, situationen är utmärkt. Som ordförande Mao brukade säga.
Jag går.
Nattbussar? Visste inte att det fanns nattbussar härute.

En och annan långtradare. Jag går på den gamla Nackavä- gen och ibland bredvid motorvägen. Ingen is, ingen halka på gräset. Sanningen låter alltid som lögn i syndarens ögon. Jag väljer ut mina mest illaluktande skärvor. Jag är en pr-byrå. En krishanteringsfirma.

Folk glömmer fortare än du tror, sa Leif. Andra säger annat. Ingen bryr sig egentligen om vad som hände, det sak- nar relevans. Vi tänker i bilder numera, bilder och korthug- gen kommunikation. Och ingen säger att the truth shall set you free. Du är ju inte ens dömd.

Jag funderar ibland på att göra ett spektakel, ett medialt spektakel, och gå till polisen och erkänna något, vadsom- helst, så att jag får ett straff, något år i finkan.

Sedan kommer jag ut och är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott som i dråp av en neger bestod.

Man får absolut inte säga så idag, 2018, det förstår du väl? Men vi kan inte radera ut Evert Taube.
Jo, det kan vi.

Nej, det kan vi inte. Den historiska kontexten är viktig. Nej, den kränker mig.
Får någon sona sina brott i den här tiden. Id-höger och id-vänster. Jag orkar inte med någon, något, jag bara går medan det skrivs protestlistor i grannskapet och författare byter förlag, lärare utvisas, tv-kändisar avgår, skivbolags- direktörer landsförvisas, Mustafa är chanslös och börsbolags-vd får väl skjuta sina förbannade fasaner någon annan- stans. Namnunderskrifter och upprop mot de opassande och passerade i moralismens förvuxna förskola.

Sanningen? Detta enorma ord. Makro och mikro-trenden har pekat ut sanningen, eller postsanningen, eller altsanningen, som samtidens väsentligaste och mest komplicerade fråga. Där möts allt. Så hur ska jag kunna lösa den knuten på den här lilla egocentriska ytan som bara är min? Det finns ingen sabel att ta till. Jämförde jag mig med Alexander den store? Går det att vara så liten och så högfärdig samtidigt? Vad ryms i en människa? Jag går. Allt detta förhållande gör att jag inte kan sova.

Jag går här och det är väl därför de fakturerar så mycket, pr-byråerna. De vet detta, marknaden blomstrar. Jag borde skaffa mig en pr-byrå. En liten Paul Ronge i min innerficka, att ringa när Janne Josefsson, reporter, kommer på kaffe.

Tycker mig se Nacka Forums skylt. Nacka Forum hette egentligen Forum Nacka men ingen har, någonsin, sagt Forum Nacka. Ligger lika dåligt i munnen som orden hos en kriminell som förklarar hur han är oskyldig.

Jag tycker inte ens om att gå till t-banan. Men nu går jag här. Rejäla skor, rejäla kläder, fryser bara lite, kan inte sova, kan inte förhålla mig till min avrättning.

Det krävs underkastelse. Ursäkter och kravlande. En väl menad och innerligt uttryckt ursäkt får den dömande klassen att känna sig i fas med de egna påhitten. Den anklaga- des ursäkt blir lösningen på den egna bristen på moral, det bekväma valet som ångras. Storsint sveper den mätte liberalen sitt förlåtande långfinger över det krälande stycket kött och där, i ett enda slag, uppnås rättrådighetens hycklande katharsis.

Det förstår inte rättshaveristen. Rättshaveristen är vacker i sin övertygelse att människan ytterst är god. Rättshaveris- ten skriver vidare, detalj efter detalj, väntar på en välförtjänt upprättelse som aldrig kommer. Till sist blir han Unabombaren.

Jag har alla tendenser, är nära, men är inte rättshaveristen. Rättshaveristen finns i slasken.

Men mer än så, det är konstigare än så. Det är inte därför jag inte kan sova.

Det är inte heller därför jag går här, som en sinnessjuk. Det är värre än så. Mer gåtfullt än så. Inte heller något som Paul Ronge kan tänkas rekommendera att jag kommunicerar. Jag blundar och säger det högt, ingen kan höra mig:

Jag har aldrig varit så lycklig.
Jag har aldrig varit så lycklig som nu.
Jag har aldrig varit så lycklig som nu.
Tyst. Ingenting med det stämmer. Det är stötande och underligt.
Jag mår bra, rent privat, säger jag. Då ser jag en glimt av misstro lika snabbt uppkommen som tvivlet på mina ord. De tänker kanske att jag är i chock, att jag kanske ljuger för mig själv, att jag kanske är i förnekelse. Det har de tänkbart rätt i, också. Så jag löper med den känslan. Intygar att jag mår mycket dåligt. Jag har ju avrättats, vanärats och mosats som en lus. Jag vill inte förringa deras stöd. Jag är tacksam för deras stöd. Det måste jag visa och det kan jag bara visa genom att spela sorgsen bitterhet, ilska och suicidala tankar som jag borde ha, som jag hade.

Det är förbluffande även för mig. Men det är. Jag för- står allt de säger när de säger “man får inte göra så mot en människa”. Det är suddiga ord men jag vet exakt vad och vilka de menar. Vilka som är man, vem som är människan och vad som gjorts. Jag förstår att jag utsatts för ett medialt övergrepp, jag förstår att jag är paria, jag förstår att flera skikt av mitt liv är vandaliserade för alla tider, jag förstår att jag är krossad.

Men jag mår bra. Rent privat. Vad nu det betyder. Privat. Går det att separera det privata från det offentliga? Kanske är det så enkelt som att jag är masochist. Kanske anser jag att jag fått vad jag förtjänar. Kanske är det tvärtom: Jag har misshandlats så mycket brutalare än jag förtjänar och känner en jesuslik rättrådighet. Det räcker om 20 personer vet om det och kan vittna. Alla andra är fiender som kommer använda liv åt att släta över vad de gjorde, men de kommer veta. De vet vad de gjorde.

Kanske är det som med pappa som nästan dog två gånger förra vintern. Mirakulöst överlevde han bägge gångerna och därefter fick han en livsgnista vi inte sett på decennier. Han ville ha en sista sommar på landet. När han väl satt där var det lika trött som alltid. Det kan hända mig också. Eller kanske får det stanna kvar.

Kanske har jag mått bättre massa gånger. Men då hade jag inte vett att begripa.

Detta kan jag inte skriva. Narrativet skulle haverera. Jag kan inte sova. Jag går här och kan inte förhålla mig. Sanningen eller lyckan, den relativa lyckan, kan inte återupprätta mig. Den dömande klassen är inte beredd att använda den i en potentiell förlåtelseritual. Om brist på tillbörligt krälande i det stoft i vilket jag placerats anses alltför provocerande för denna förlåtelseritual, då är denna groteska lycka en omöjlighet att kommunicera.

Hur skulle Paul Ronge lösa detta? Hur mycket skulle han fakturera? Det går inte att rädda en man som inte vill bli räddad, skulle han säga och flyga till Antibes.

Är jag en författare som skriver sanningen och inget annat än sanningen, så långt som det är möjligt, eller är jag ett medieproffs som skriver en alternativ berättelse som gynnar mig? Jag skriver sanningen. Jag fläckar ner den. Jag tar på mig mer skuld än vad som är sant. Det är moraliskt fel. Jag anpassar mig till hur människor är, inte hur de borde vara. Det borde jag lärt mig för 15 år sedan eller kanske redan när jag var barn.

Om jag nu mår bättre, bättre än kanske någonsin på detta då rätt intrikata sätt, varför tar jag inte bara jobb som charkuteriförsäljare på Ingelsta kalkon? Jag skulle trivas utmärkt som charkuteriförsäljare på Ingelsta kalkon.

Jag är inte ensam. Känslan av relativ lycka är isolerad. När jag tittar upp är förkrosselsen närvarande, den magiska bubblan spetsas, säger plopp och ett kladdigt såpbubbleregn blir nervknutar i magen. Om jag varit ensam hade jag inte bekymrat mig över den dömande klassen, jag hade sovit gott, jag hade inte promenerat här, jag hade suttit med en lättläst och på alla vis lagom pocketroman under kastanjerna. Alla lider och lidandet kommer inte ta slut. Det finns ingen upprättelse för den de älskar och således inte för dem heller. Men något går att göra, något litet. Ta en bilutflykt till Max när det är sommar och det regnar. Under en timme är regnet glömt och irrelevant, utbytt mot barnens favorithamburgare och en leksak, kanske en ballong.

Jag måste ge en förklaring till allt som hänt. Till att jag är försvunnen. Vart tog han vägen? Vad hände med honom? Skadeglädjen som uppstår av någon som köper fel grund- premiss och sedan förutsätter hur jag mår och därpå drar en slutsats. Som bortser från, som antagligen finner tanken otänkbar, att jag ingenting saknar av det yttre som togs ifrån mig. Jag saknar ingenting med att skriva, redigera, skriva och bli nerspydd av en argt formulerad allmänhet och fient- liga riksdagsmän. Jag saknar ingenting av det offentliga. Jag saknar inte min värdighet. Jag saknar ingenting av självföraktet det innebär att arbeta inom media, denna trubbiga, lata, självgoda, stressade bransch. Jag ser fram mot den dag då ingen kommer fram och har en åsikt om vad jag tvingats tycka om något jag sannolikt inte brydde mig om. Tids nog glöms jag bort. Bara om jag inte hittar något annat sätt att försörja mig kommer jag att synas igen. Vilket vore samma nederlag jag utsatte mig för dag ut och dag in innan jag tvingades försvinna. Jag klarade det aldrig själv, jag vantriv- des och tjänade pengar, inte ens särskilt mycket, beror på vad man jämför med, 55 000 kronor före skatt, 33 000 efter ungefär, för att roa massorna och få ägg kastade på mig. De flesta som ägnar sig åt sådan förnedring tjänar tre eller fem gånger så mycket och syns i tv på fredagskvällar.

Jag visste att det fanns ett annat liv men jag visste inte hur jag skulle våga gå dit. Nu har jag tvingats. Nu mår jag som en nyfrälst men det är en omöjlig berättelse, sanningen är omöjlig och den är inte ens sanning, den gäller bara mig om jag vore en ö.

Jag går, i tre minusgrader österut, sydösterut, det blåser åtminstone inte, det borde bara vara en halvtimme kvar till Brunn och åtminstone macken borde vara öppen. Ingaröhallen också förresten, klockan går också. Bussarna jag möter innehåller fler och fler människor på väg till stan, till jobbet. Jag har inget jobb längre. Obönhörligt och omöjligt att komma runt är svaret på min sömnlöshet.

Mina barn. De kan få haveristluntan, om de vill, någon gång, kör på bara, leta upp dessa svekfulla människor och krossa dem. Bli miljonärer, bli advokater, ärv min hämnd. Snälla gör inte det. Men det måste också finnas en offentlig version innan jag dör. En dag kommer de att lära sig googla. De kommer läsa och bli förkrossade. Deras älskade pappa. Är det här sant? Nej, det är inte sant. Min version måste finnas. Men den kan inte vara alltför sann. Den måste fokusera på de smutsigaste skärvorna. Jag vet vad som krävs men jag kan inte förhålla mig. Inte än. Jag skriver och kasserar. The X-files. Haveristluntan. Slasken. Mulder & Scully får ta fram materialet när de gör sin femte comeback. Jag ska bara glömma det, gömma det, glömma det, glömma det, glömma det. Jag ska gå den galna mannens gång utan att lyckas för- hålla mig. Det börjar bli kallt, väldigt kallt. Jag måste skriva något annat. Det kan egentligen stå vad som helst. Det är intervjuerna alla väntat på som kommer definiera min roll i den här revolutionen. Jag tror inte att jag gör några, varför skulle jag? De vill ju döda mig. Varsågod, läs den här istället, här står allt.

Jag tänker mig att pr-konsulter skulle föreslå att intervju- erna innehåller klädsam självkritik och ett lämpligt flagellerande. Det är också sanningen, det är åtminstone sant. Den mer intrikata sanningen kraschar mot det självklara narrativet och därmed uppnås inte denna svepande förlåtelse från dem som inte har någon rätt att dela ut förlåtelse, eftersom de inte hade rätt att döma från början. De vet inte om att de aldrig hade den rätten, det är vad jag har att förhålla mig till. Det är förnedrande.

Jag accepterar spelreglerna eftersom jag inte är ensam. Jag accepterar känslornas andrahandsmarknad. Jag accepterar ignoransens arrogans. Det har också varit jag. Jag är värd straff för det. Så här går jag, idiotiskt men uppbyggligt, jag blir alltmer nöjd med denna egendomliga morgonpromenad. Jag kanske inte kan skriva hämnd eller lycka men jag kan tänka, för mig själv, hur lycka kan komma till en människa i de mest oväntade situationer.

When you ain’t got nothing, you got nothing to lose. Sjöng Bob Dylan. Kanske, men snarare, jag tror att väggbonaden talar visdomsord till mig. Efter allt som hänt har så mycket blivit tydligt. Vad som är viktigt, vad som är oviktigt. Samma brist på gråzoner som drabbat mig, räddar mig. Det finns bara vänner och fiender. Det finns bara kärlek och hat. Kan- ske ett litet gytter som befinner sig i mitten men i stort så består livet av bara kärlek och hat nu.

Nu är jag framme. Nu är jag färdig. Nu har jag skrivit. Nu har jag gått.

Stugan är övervarm, det börjar mörkna, whiskyflaskan glömdes, kaffet blev inte av eftersom det saknades vatten. Ska flaskan med hem eller är det roligt om den står här i vår när löven ska krattas och tomaterna planteras? Hur är livet då, i april kanske? Eller promenerar jag hit igen, vem vet, det kanske blir en vansinnig vana. Att gå i sex, sju, åtta timmar ut i spenaten. Tänker inte gå hela vägen hem. Orkar inte gå en meter till nu. Det är mycket man inte orkar. Som man måste. Det är tre kilometer till bussen. 430X kommer om 37 minuter.

FEBRUARI, 2018.

Utdrag, ”Utan nåd” sidorna 169 till 180

Dela gärna!