Den 23 augusti skrev jag på Expressens kultursida om vänsterns framtid. Texten gjorde folk både höger och vänster irriterade. Det är okej. Det är i mitten jag befinner mig i dessa radikala tider. Här är versionen i Expressen. Nedan är hela texten.

Vänstern är så tyst, så tyst, närmast avliden. Kanske för att den skäms för makten. Vänstern vill inte ens prata om vilken riktning som bör stakas ut. Jag tror att mitten är en gyllene position när PK-radikalerna och högerpopulisterna gapar hål i folkets huvuden.

Efter sommaren på landet med mina grannar sverigedemokraterna körde jag in till det fräscht rökförbjudna Stockholm och insåg att jag glömt bort vilka som fick makten här senast. Just det, borgerligheten med hjälp av Miljöpartiet styr landets huvudstad. På Södermalm där jag bor röstade förvisso de flesta (cirka 20 procent) som jag, på Socialdemokraterna, men Moderaterna brukar vara störst.

Det har visat sig att jag röstade på borgerlig politik i riksdagen. På punkt efter punkt bestämmer Centern och Liberalerna i synnerhet den ekonomiska politiken. Jag tänker inte gnälla om den saken. Januariavtalet var den nödvändiga lösningen efter den fyra månader långa låsningen. Alla fick ge efter för att riket skulle kunna styras. Det var funktionell demokrati.

De stora politiska sfärerna, både internationellt och i Sverige, är den högljudda men inte särskilt manstarka PK-radikala rörelsen, och den betydligt större och ännu högljuddare högerpopulismen – samt något som i brist på bättre får kallas mitten. Det är två oattraktiva ytterkantsval som gör att jag inte ångrar min röst på det som skulle bli ett mittenhögerblock. De två mest PK-radikala partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet saknar i stort sett inflytande med ett noterbart undantag som jag återkommer till.

Det politiska spektrat har förflyttats många grader till höger sedan 90-talet. Det är kort sagt för sent att vända om. Idag är inte ens Vänsterpartiet ”de nya sossarna” som de var för tio år sedan. De är det nya Miljöpartiet. Och kan någon se någon större skillnad på sossarna jämfört med Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs åttaåriga succémaktinehav för Moderaterna? Det förefaller som att folket föredrar ekonomisk högerpolitik. Levnadsstandarden höjs ständigt för det stora flertalet även om inkomstklyftorna växer. Väljarna gillar sänkta skatter och RUT-bidrag.

Den verkliga striden står i kulturfrågor och värderingsfrågor. Och där tror jag att den stora mitten har fått huvudvärk av allt radikalt gapande. Om den utlovade systemkollapsen faktiskt kommer är det knappast ytterkanterna svenska folket vill hålla i handen. Högerpopulismen eller PK-radikalerna erbjuder inga seriösa lösningar, bara höga konfliktnivåer.

Det var värderingsfrågor som fick SD att bli det nya arbetarpartiet och SD är nu spelplanen där KD och det djupt splittrade Moderaternas populistfalang försöker vinna tillbaka rösterna. Socialdemokraterna ska inte operera där. Det är för trångt. Om S siktar mot medelklassen med en sund, progressiv och pragmatiskt traditionell politik kommer dessutom arbetarna hitta hem igen.

Sossarna bör heller inte fiska efter de PK-radikala rösterna. Där är det också för trångt. Och alldeles för förvirrat och egocentriskt.

Sommarens största nyhet – ASAP Rocky – var orimligt överbevakad och det fanns en anledning. Det var den perfekta kulturella och mediala nyhetshändelsen som satte fingret på den PK-radikala rörelsens tillkortakommanden i striden mot högernationalismen.

Svenska häktningslagar är under all kritik och det är alltid kittlande när kända musiker går omkring på Stockholms gator och slåss. Men den verkliga kryddan märktes av högerpopulismens abnorma intresse för frågan. Och skadeglädjen.

Vad hände? Här spöade en svart amerikan en svensk afghan. De PK-radikala kunde inte hantera denna nyhet som inför världspublik exponerade den heliga intersektionalitetens sammanbrott.

Så den PK-radikala rörelsen var tyst. Liksom vänstern. Eller så gav man sig in i sedvanliga, oerhört komplicerade förklaringsmodeller medan högerpopulisterna poppade popcorn och njöt av showen. PK-radikalerna kunde inte gärna stå på den coola amerikanens sida när den konfliktkänsligaste av alla minoriteter – ensamkommande flyktingbarn – var offret. Å andra sidan var ju rapstjärnan svart och är då per definition ett kolonialismens offer. Så där satt PK och vänstern med alla sina skuldkänslor för brott begångna innan de föddes, som August Strindberg skulle utryckt saken.

Medan högerpopulisterna fortsatte garva läppen av sig.

I själva verket hände följande och för en traditionell vänster är det självklart: En rik amerikan dömdes för att ha misshandlat en fattig invandrare. Överklass mot underklass således. Sedan kan dessa klasser ha vilka färger, läggningar eller kön som helst. Karl Marx analyser må vara otillräckliga för en akademisk 90-talsvänster och för dagens Instagramfeminism, men Marx duger gott för en vänster som vill bygga sig hållbar igen. Identitetspolitik kan högerpopulisterna få hålla på med.

Här syns vänsterns – det vill säga mittenpartiet Socialdemokraternas – största problem. Landets största parti sätter upp ett blött finger i luften och cherrypickar från både de PK-radikala och från högerpopulismen. Det är å ena sidan en feministisk utrikespolitik och gåvan till Miljöpartiet att få driva kulturdepartementet med allt vad det innebär av näverlurar, PK-aktivism och uppbygglig konst via komplicerade kvoteringar. Det är å andra sidan högerpopulistiska förslag på nya brott och hårdare straff, trots att alla sedan länge vet att det inte minskar kriminaliteten. Men det låter bra i vårt känslosamhälle. Det är oseriös politik. Det är att följa, inte leda.

Kanske är det mest en from förhoppning men jag tror att folket kan och vill sila ut känslopopulismen från det beprövade och seriösa. Allt fler människor vill samlas i en seriös mittfåra när tröttheten på det radikala och egenkära gapandet breder ut sig.

Det innebär inte att tystnad är särskilt mer attraktivt. Och vänstern tiger, till synes generad för att makten gavs dem från höger, och genomför borgerlig ekonomisk politik. Sossarna verkar glömma att folket tycker om sänkta skatter och feta RUT-avdrag. Sluta skämmas. Omfamna framgången. Trivs i mitten! Radikaler är sååå 2018.