Jag har tusen gånger ombetts att göra ”min Eldkvarnspellista”. Eftersom Plura börjat podda med Mauro Scocco och eftersom Kjell Andersson släppt en självbiografi på Bonniers har jag gjort den till sist.

Här är den Virtanenska Eldkvarn-spellistan! Det bästa av Plura & Co. Ja, egentligen alla verkligt bra låtar de åstadkommit sånär som på en sju, tio stycken som är lite för lika de som tagits med. Tre bidrag från the great Carla. Kungsholmskopplet hade kunnat vara det fjärde på en mer generös lista.

Och precis, exakt, just det, ingen låt från Pluralism, Brott lönar sig aldrig eller Död stjärna platsar, även om Män som mej, Alla frågar efter Alice och Maria inför Gud var nära. Inte heller tog jag med postpunkhitsen från förrförr även om Fula pojkar, Treans spårvagn eller Pojkar, pojkar, pojkar och många fler än så från den tiden vore givna om jag stod ut med diskantig barndomskrammel i vuxen ålder.

Med allt detta sagt: Även resterande Eldkvarn-produktion överglänser genomsnittet av alla andra svenska artister, eller hur?

BONUSMATERIAL: En lång jäkla essä jag skrev i den feta Eldkvarn-boxen, 2011, producerad av den legendariske Kjell Andersson.

DE FETA ÅREN
— Fredrik Virtanen, september 2011 —

Jari Haapalainen och jag sitter på en uteserveringssylta på Götgatsbacken i Stockholm en söndagseftermiddag i maj detta år 2011 och enas om att det finns en fallande kvalitets- skala från Atlantis (2005) via Svart blogg (2007) till Hunger hotell (2008). Efter ett långt och detaljerat dividerande med väsentliga men svårgripbara ord som nerv, själ, känsla, manlighet, sound och blod så förenklar jag med att brutalt använda Aftonbladetbetyg: Fem plustecken, fyra plustecken, tre plustecken.

Atlantis var fem plus. Svart blogg var fyra plus. Hunger hotell var tre plus.
Eldkvarns producent anser inte att musik kan bedömas på så banala skalor men han accepterar muttrande. Atlantis är mycket speciell även för honom.

Vi stod i morgonsolen
och motorvägen brann
hon hade cowboyboots
jag tror hon hette Marianne
Vi liftade till Stockholm
vi hamna i Blåsut
Hon gick på amfetamin
men det roliga var slut
Vi tog den gröna linjen
in till Centralen och city
Vi behövde någonting
som det var lite gift i

(M/S ALKOHOL
Text och musik: Plura Jonsson, 2005.
Monopole / Universal Music Publishing AB.)

Jag och Jari skiljs åt längre söderut på på Götgatan, där Metro en gång låg, baren där han träffade Eldkvarn för första gången 2004.

När vi skiljs åt ska Haapalainen se en fotbollsmatch med Chelsea på en pub i närheten och jag ska gå hem till min son John, som för övrigt hade fått andranamnet Plura om vore det inte för ett märkligt fyra-timmar-innan-födseln-tajmat dödsfall som gjorde att morfar Jonas namn tog Pluras plats i folkbokföringsregistret.
Men jag går inte hem till min son.
Jag går omkring med ett bultande vårhjärta och lyssnar på Hunger hotell.

Vägen till Paradiset
Hela mitt liv har jag betalat priset
Vägen till Paradiset
Vi dricker en flaska till för Paradiset

(VÄGEN TILL PARADISET
Text och musik: Plura Jonsson, 2008.
Monopole / Universal Music Publishing AB.)

Jag går i vitt solsken och lycka och det alldeles uppenbara slår mig: Det är ett groteskt tankefel att reducera en skiva som Hunger
hotell till betyget »bra«.
Vilket debutband som helst eller vilken Moneybrother, Hästpojken eller Håkan Hellström som helst i en ny karriär som hade framställt ett album med sådan knockoutkraft, poetiskt esprit och melodisk himmelsfärg hade belönats med en fläskig femma i rikets alla tidningar.

Be-bop-a-lula-land—herregud, Hunger hotell—tjenare.
Men nu är inte Eldkvarn vilket band som helst.
Stans bästa band slåss alltid mot sig själv.
Eldkvarn har alltid slagits mot sig själv.
De har satt sin egen standard.

»Det är som med Alice. Det är en rätt svår låt att tävla mot som låtskrivare. Och jag skrev den«, säger Plura och fimpar ännu en cigarett hemma i lägenheten vid Kronobergsparken på Kungsholmen i Stockholm.
Jag knackade på strax före klockan ett en onsdag och Plura öppnade i bar överkropp med den numera tv-kända jättemagen stint guppande över de italienska jeansen.
Jag har varit där förr, men då var det natt, sen natt, minnena är oklara av calvados men jag tror bestämt att då var skjortan på.
Plura är vid besöket just färdig med det sista efterarbetet med tv3-programmet »Pluras kök« och är på väg mot Koster för att ännu en gång »göra en Plura«—det vill säga åka till stillsamheten i skärgården eller på landet för att ägna sig åt låtskrivande.
Det var över tre år sedan Eldkvarn gjorde en skiva och på sen-
sommaren ska den spelas in, återigen med Jari Haapalainen som producent. Nu har Plura en låt färdig. »Fast någon rev papperet jag skrev texten på mitt itu, på längden, så jag kan liksom bara läsa första raderna. Antagligen var det någon i tv-teamet som skulle skriva ner ett telefonnummer och rev av pappret. Så man kan säga att jag har en halv låt«, säger Plura.

Ångest ingår inte starkt i Pluras privata palett av känslor, inte ens efter överdrivet intag av vin, ister, cigaretter eller kokain. »Jag bara sätter igång med arbetet, det ska ha varit en jävla lång och hård kväll för att jag ska ligga för ankar, jag antar att jag haft tur med generna.«
Men det som verkligen gäller, det som verkligen är vad han sysslar med och som är grunden till Eldkvarns hela framgångssaga, låtskrivandet—där har han prestationsångest. »Det är ett helvete att få demos av Plura«, säger Jari Haapalainen. »Jag måste ringa och hetsa honom om och om igen. När vi skulle göra Svart blogg gav jag honom till sist bara en tid och ett datum i studion. Nu kommer du och spelar dina låtar! Plura kom och var blyg. ›Kan det här vara något, kanske?‹ och sedan spelade han Blues för Bodil Malmsten.«
Jari Haapalainen behöver inte lägga till något adjektiv. Det är självklart för mig vad han menar och det är lika självklart att han förstår att jag förstår. Vissa sånger går det inte att tjafsa med, det finns inget utrymme för tveksamheter. Det behöver inte ens vara ett mästerverk men Blues för Bodil Malmsten når till det ordet.

Våra liv korsade varandra ett tag
vi brukade ses över borden
vi drack vin och spelade TP
du var rödhårig och längtade bort
Jag tror jag brukade vinna för det mesta
jag visste ju mer om sport

Hon kanske är som jag
man har alla och inga vänner
Men hon hade alltid ett gott ord
om vad som kom ur mina händer

Och just ikväll var det en tv-minut
om din nya bok som har kommit ut

(BLUES FÖR BODIL MALMSTEN
Text och musik: Plura Jonsson, 2007.
Monopole / Universal Music Publishing AB.)

***

Hösten 2011 står ingenting och samtidigt allting på spel för Eldkvarn och därmed en hel del även för Jari Haapalainen.
Plura Jonsson har hastigt gått och blivit folkkär det senaste året. Det kan tyckas vara ett märkligt konstaterande för alla som länge hållit Plura som en jämlike till Bellman, Taube, Cornelis och Ulf Lundell, men allmänhetens kärlek har kommit och gått och särskilt stor har denna allmänhet inte varit utanför kretsen av sanna musikälskare.
Kärlekens tunga var 1988 en stor hit men det var först med Svart blogg, i april 2007, som Eldkvarn placerade sig som etta på
albumlistan. Detta var i en tid när det inte krävdes särskilt många
sålda exemplar, men det är ändå noterbart att det tog trettiotre år
av skivsläpp innan Eldkvarn—landets bästa band—sålde mest i
Sverige. Plura: »Jag var på väg i bilen för att hämta Werner när jag fick ett sms från skivbolaget. Jag hade inga läsglasögon på mig, kisade och läste plats tretton på hitlistan eller något sådant. Jag var nära att slänga ut telefonen genom fönstret, förhandsrapport-erna hade varit mycket bättre. Sedan träffade jag Werner och gav honom mobilen. ›Men det står ju att vi är etta!‹ Vi kramades där på gatan. Det var ett stort ögonblick.«

***

Nu, 2011, är Eldkvarn uppflyttad i en ännu högre och helt ny position. Gemene man fick först lära sig Pluras namn på landets löpsedlar när han gjorde en olycklig comeback med sin åttiotals-drog kokain i Göteborg våren 2010. Då var han redan på tapeten med det kritikerälskade matprogrammet »Mauro och Pluras kök« på tv8.
När den där tapeten verkligen klistrade fast var i tv4’s under-hållningsprogram »Så mycket bättre« hösten 2010. Där sjöng Plura låtar av Tomas DiLeva, September, Petter, Lars Berghagen, Barbro »Lill-Babs« Svensson, Christer Sandelin med äran i behåll och de sjöng hans bidrag till den svenska rockhistorien.
Programmet gjorde succé både hos kritiker och tittare, över två miljoner svenskar kollade varje lördag och plötsligt visste även åttaåringar och deras trettiofemåriga föräldrar vem Plura var. Och de älskade honom. Skivbolaget EMI smidde medan järnet var varm och gav ut ännu en samlings-CD, Stans bästa band: 1971-2011—de första 40 åren som sålde dubbel platina, över fyrtio tusen exemplar, mycket i dagens nedladdningstider.
Nu när vi ses ska Plura åka till Koster i tre veckor och göra sin Plura och sedan ska han ge Jari Haapalainen demoversionerna och sedan … Ja, sedan ska den mest sålda skivan i Eldkvarns historia produceras. Så stor är Plura i dag. Både Plura och Jari har prestationsångest. »Jag vill ju att det ska gå bra för banden jag jobbar med«, säger Jari Haapalainen sakligt. »Och det behöver inte betyda en massa kompromisser även om jag inser att det inte är läge att göra den där CD:n med en enda lång låt som jag funderade på efter Atlantis«.

***

Med Atlantis började den nya eran för Eldkvarn. De hårda nittio- talsåren fortsatte på tjugohundratalet efter den tillfälliga kritiker-succén med Peter LeMarcproducerade Limbo 1999. Samtidigt
fanns de alltid där, både före och efter. Vi var många som år efter år såg deras julspelningar på Studion och deras sommargig i Tanto- gården, vi var många som förstod att Lyckliga tider var ett minst lika stort album som Limbo och att det här sedan länge var landets bästa band.
Detta trots att de ofta spelade berusade, det slutade bandet med för sju, åtta år sedan efter att Werner tröttnat på att »spela i olika band samtidigt«.
»Numera är det aldrig en droppe före spelningen. Det var plågsamt i början, mina mellansnack var verkligen korta. Men allt det där släppte och vi blev ännu bättre«, säger Plura.
Under de svåra åren var Eldkvarn alltid ett ständigt turnerande band även om de var tvungna att bära sina instrument själva. Likheterna med den internationella jättevarianten av Eldkvarn, Bob Dylan, är självklara. Han turnerade sig träget och målmedvetet igenom hårda år på åttiotalet för att, som han skriver i självbiografin »Chronicles«, återvinna sin publik med hårt arbete. Dylan fick på skiva hjälp av Daniel Lanois för att återuppfinna sig själv, Eldkvarn fick hjälp av Jari Haapalainen.
Samtidigt passade dessa bägge gamla artister in i en ny trend
som uppstod i början av tjugohundratalet: gubbrocken. Det var inte längre ett skällsord. Tvärtom sågs det av en ny generation, trötta på det kommersialiserade medielandskapets slit- och släng-idoler, som en garant för autencitet, patos, poesi, romantik och kvalitet.

***

Det vore att förringa Eldkvarns inneboende kvaliteter att säga att Eldkvarns nya storhetstid inte skulle ha kommit ändå, men Håkan Hellström skyndade utan tvekan på processen.
Håkan Hellström var det ljuva popmonstret från väster som i sjömanskostym runt sin spensliga kropp tog den initierade publiken i sin famn just när det hade blivit tjugohundratal. Debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg var en explosion och explosionerna fortsatte och fortsätter ännu denna dag.
Håkan Hellström byggde många av sina sångtexter på lån från engelskspråkiga idoler. Jämför till exempel strofen

”Du har varit ute i världen i flera år, när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå” från Hellströms Uppsnärjd i det blå med
”I wandered out in the world for years while you just stayed in your room” från The Waterboysklassiker The Whole of The Moon eller titeln Kom igen Lena med Dexys Midnight Runners Come on Eileen.
Strofen ”Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nåt som tar mig nånstans” i genombrottslåten Känn ingen sorg för mig Göteborg stals från, just det, Eldkvarns Djungel på Genom ljuva livet där Pluras text går ”Ta mig till kärlek, ta mig till dans, spela ett nummer som tar mig nånstans”.
Även på senare Hellströmskivor finns Pluras texter närvarande även om lånen inte är lika uppenbara. »Smickrande«, tycker Plura.
Håkan Hellström hymlade aldrig med sina referenser, lån och kärlekar. Bland svenska artister framhöll Hellström alltid Eldkvarn
som bandet framför alla andra och Plura som en mästare och idol.
Plura: »Jag gillade ju alla de där göteborgsgrabbarna … Jag gillade Broder Daniel. Jag träffade han … vad heter han, Henrik? Henrik? Just det, Berggren, och jag sa det till honom och han blev skitglad«, berättar Plura i köket efter en kopp oväntat dåligt kaffe.
Ett ännu mer betydelsefullt möte var 2003 när skivindustriföreningen IFPI hade årsfest och det kom sig så att Håkan Hellström och Plura Jonsson hamnade vid samma bord. Prinsen satt hela kvällen vid kungens knä och de hade roligt. De tjötade.
»Håkan sa att han var ett stort fan. Och jag tyckte verkligen om de skivor han gjort så det var inget jag behövde låtsas säga när han var så oerhört vänlig kring mina alster«, skrattar Plura.
Sittningen vid IFPIs bord slutade med att sällskapet drog
vidare till stockholmskrogen PA & Co där Plura skulle träffa Mauro Scocco. Håkan var nervös, »Vad faaan ska jag prata med Mauro Scocco om?«, men sittningen blev lyckad.
Framför allt ledde denna kväll till att Plura fick ett samtal från Håkan Hellström i slutet av november där Hellström bad Plura gästspela vid en julkonsert på Nalen i Stockholm. »Vi hade jävligt roligt. Efter första kvällen, på efterfesten, sa Håkan: ›Alltså Plura, kan du inte komma imorgon också?‹ Jag sa, ›Visst, självklart‹. Och sedan hände samma sak varenda kväll.«
Resultatet finns på Håkan Hellströms samlingsskiva med outgivet material Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått från 2005. Till exempel en version av The Pogues julsångsklassiker Fairytale of New York där Plura gjorde Shane MacGowans druckna strofer och Håkan gjorde Kirsty MacColls. En inte särskilt nykter inspelning. »Det är korrekt«, säger Plura, »det var festliga kvällar det där. Särskilt Timo Räisänen och jag råkade hamna i baren påfallande ofta innan konserterna.«
Julspelningarna på Nalen var inga breda tillställningar men publiken var medveten, törstig på kunskap och trendsättande inflytesrik. Plötsligt hade hundratals tjugotvååriga Håkanfans fått upp ögonen för en gammal gubbjävel vid namn Plura.

***

Man kan här, rent parentetiskt, avvika från historien om stans bästa band och fantisera om vad som skulle kunna ha hänt Ulf Lundell om han vid någon gång i sin sena karriär hade varit ens hälften så kollegial och lättillgänglig som Plura Jonsson.
Jag vet själv, under nollnolltalets andra hälft gjorde jag cirka tvåhundratjugo avsnitt av tv-programmet »Studio Virtanen« på tv8. Jag hade ett uttalat mål, som jag varje säsong sa till våra fåtaliga men desto mer på tv-språk trendsättande storstadstittare:
»Inte en enda säsong utan Plura Jonsson som gäst, då slutar jag!«
Och Plura kom alltid. Minst en gång per säsong var han eller Eldkvarn inbokade, vare sig de var aktuella eller inte, och om det hände sig att vi hade kris på grund av en sen avbokning så skickade jag ett sms till herr Jonsson som svarade: »Visst, ska jag ta med mig Carla? Vad vill ni höra?« Sedan satte han sig i bilen och körde från Kungsholmen till tv-studion i mediekoncernen MTGs lokaler i Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand. En gång fick han motorstopp mitt i rusningstrafik på Skeppsbron men kravlade sig på plats på något vis utan att be om hjälp. Plura ställer upp, som en briljant gammal jävla cirkushäst.

Att det 2004 hade börjat vända för Eldkvarn, på reklambyråspråk skulle man kalla det »re-brandning«, är tydligt i efterhand men då var det inget som någon, i synnerhet inte Plura, tänkte på.
Han är en märkligt sorglös figur i flätor och några ekonomiska problem hade han inte, även om han vid tillfället var evakuerad i en stockholmsförort efter att ha lämnat allt vid ännu en plågsam skilsmässa.
Han var lycklig i livet och reste tur och retur till New York för att ägna sig åt kärleken—Maria—som bodde där då och som nu, 2011, ensam i lägenheten delar hans liv efter att yngste sonen
flyttat till mamman på heltid. »Han orkade inte med kaoset här längre«, säger Plura med ett skratt och syftar, hoppas jag, på att hans hem blivit tv-inspelningsplats.

På en av dessa ändlösa svenska motorvägar som Plura och hans edsvurna norrköpingsbröder rullat fram på under alla år från spel- ställe till spelställe så råkade han 2003 höra en låt från Blood Panic med bandet Moneybrother lett av Anders Wendin.
Plura minns inte exakt vilken låt, eller om det kanske var hela skivan, antagligen var det låten It’s Been Hurting All The Way With You, Joanna, och han minns att det plötsligt vibrerade i hela hans rutinerade kropp och att denna trötta, jävliga men väldigt praktiska landsvägen fick lyster och glöd.
En snabb undersökning visade sig att skivans producent hette Jari Haapalainen.
Honom ska vi ha!
Så blev det.
»Jag fick ett samtal från Tony Thorén«, säger Haapalainen när vi ses på vår sylta på Södermalm, »det var tydligen bestämt att jag skulle producera Eldkvarn. Sedan sågs vi på Metro hela bandet och jag och så var det med det.«
Haapalainen är noga med vilka han arbetar med. »Det spelar ingen roll vem som hör av sig, känd eller okänd«, säger han. Han ber om en demo och sedan lyssnar han. Anser han sig »få en känsla eller en idé om något jag kan tillföra så gör jag det, annars inte«. Han har tackat nej till både stora svenska och internationella namn.
»Himmelska dagar var ett stort album för mig. Vi lyssnade mycket på det i Luleå. Sedan kom Kungarna från Broadway och jag tyckte om det också men jag förstod aldrig att de lät Mauro Scocco vara producent. Det borde ju varit någon som är tvärtom«, säger Jari. »Men nu förstår jag. Eldkvarn är ett band som är så sam- spelta och familjära att de behöver något annat. Och de låter den personen göra något annat. På samma vis litade de på mig, hel-hjärtat.« Haapalainen, född 1971, tappade som så många andra intresset efter Kungarna från Broadway. Han talar om bristen på skevhet, bristen på verkligt stora låtar, bristen på konflikt och på otrygghet i musiken. Inte ens Limbo ger han ett rejält godkännande. Han anser att den är för trygg, som helhet.
»Jari ville dekonstruera Eldkvarn«, säger Plura.
När jag frågar Jari Haapalainen om detta med dekonstruktion är han svävande. Han teoretiserar inte kring musik, den betyder alltför mycket. Men han hade en tydlig plan.
»Det är ju ett jävla ord, manlighet, men alla förstår ju vad man menar om man använder det. Jag ville bli av med manligheten«, säger Haapalainen.
Efter ett par veckors repetitioner med Jari Haapalainen som ledare gick bandet in i studion och spelade in Atlantis på en vecka. Alla i bandet stod i samma rum, det mesta spelades samtidigt och om någon spelade fel så togs hela låten om från början. Ett spår, skrivet av Carla, gästas av Håkan Hellström på kör.

Vårt korthus föll i bitar
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
Från vårt konfettiregn
Och jag såg Karlavagnen klart i natt igen

(KONFETTIREGN
Text och musik: Carla Jonsson, 2007. hallå!)

Ljudet på Atlantis är så pass analogt och monoliknande att när jag fick fyra låtar förhandsskickade till mig på en CD av skivbolagets representant så mejlade jag, efter att ha lyssnat med en kåthet som bara Eldkvarn och några få andra artister i världen kan få mig att känna, att »det låter ju som jävligt bra låtar, men har du skickat slaskmixen eller vad, Johanna?«
Sedan lyssnade jag igen och fattade. Det här var ju Blonde on Blonde, eller åtminstone så nära Blonde on Blonde som någon svenskt artist kommit, och Blonde on Blonde är, egentligen, den
enda skivan som Plura faktiskt skulle kunna tänka sig äta istället för hans berömda Boeuf Bourguignon gjord på lamm. Möjligtvis i konkurrens med samme Bob Dylans Time Out of Mind.
Plura är ingen stor musikkonsument. Han bryr sig inte ens om att lyssna på Ulf Lundell längre, den svenska artist som han genom
tiderna oftast jämförts med, på gott och på ont. (»Men jag har stor respekt för honom. Det var faktiskt en Lundell-låt som jag hörde i en klädbutik som inspirerade mig till Jag är bättre än dej. Vet inte var det var för låt, jag bara slogs av att den var så suggestivt monoton«, berättar Plura).

Här hade vi det, ett mästerverk. Atlantis. Man kan invända mot Pluras triviala och skevt naiva konstverk på omslaget—samma enda invändning som vi kan ha mot The Bands Dylanmålade omslag till det perfekta albumet Music from Big Pink—men i övrigt fick vi våren 2005 ett album i handen som skallrade som en döende hund som rest sig på åtta och kommer att leva för alltid.
»Jag kan inte säga vad det var. Jag kan inte sätta fingret på det. Jag är väl inte så mycket för att sätta finger. Men Jari fick mig att känna att vi kunde göra något stort, från allra första gången vi träffades«, säger Plura. »Det tycker jag vi gjorde. Atlantis har allt jag vill ha av en Eldkvarnskiva. Det fanns några skivor, under en lång period, flera stycken om man ser dem som helheter, där det inte blev riktigt så. Det fanns en tid när jag inte ägnade mig tillräckligt mycket åt låtarna och det fanns en tid när låtarna var bra men då var det själva ljudbilden, produktionen, som gjorde låtarna svagare än nödvändigt. Den här skivan spelar jag än, hemma«, säger Plura med ett generat men stolt skratt.
Samma sak gäller Jari Haapalainen. Han har producerat åttio-nittio skivor men tycker sällan eller snarare aldrig om att lyssna på sina egna alster. »När jag kommer hem efter en sen kväll på krogen sätter jag ibland på Atlantis. Den är … ja, va’ fan ska jag säga? Den är magisk. Magisk!«
När jag frågar Jari Haapalainen om han kommer på någon annan skiva han producerat som han lyssnar på kommer han inte på någon. »Jag lyssnar hellre på vad andra gör.«
Jari nämner M/S Alkohol (»jag älskar Pluras flöde där«) när jag frågar om det mest väsentliga spåret på skivan och när jag kontrar med Man över bord säger han, »Jo, den också, det är de två som sticker ut, extra«.

Åren har gått
dom ligger som vrak på botten
En gång lämna du allt
du var ung, du var salt
det var en enkel resa mot toppen
Du gjorde orden till guld
nu sjunker dom som stenar i vatten
Hjulen snurrade runt
du var allas kung
att känna dig var en fjäder i hatten

(MAN ÖVER BORD
Text och musik: Plura