Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:

När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.

När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.

I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!

Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.

Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.

I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.

I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för dess skandalösa publiceringar om Trond Giske, Arbeiderpartiet vice ordförande.

I Sverige låtsas media fortfarande som om haverierna aldrig hände. Antagligen är förhoppningen att kundkretsen har dåligt minne och att den kommer vilja börja betala för prenumerationer igen. Det är feltänkt och affärsmodellen är på utdöende. Undergången är inbokad det datum då den sista spelbolagsannonsen gått över till Facebook och Google men förhoppningsvis står sig gammelmedia några år till.

Samma redaktörer som inte orkar erkänna det journalistiska sammanbrottet under metoo och dess konsekvenser för samhället är händelsevis samma personer som fortsätter häpna över att nykonservatismen växer och att Sverigedemokraterna kan bli Sveriges största parti i valet 2022; samma filterbubblor som ännu inte märkt att taktiken att ropa rasist till varenda sverigedemokrat inte fungerade. Metoden var väl värd att testa men nu behöver kartan anpassas till terrängen. Istället får gamla dogmer styra.

 I Utan nåd valde jag att undvika historiska referenser. Det var taktik eftersom jag vet – jag är själv vänster men inte deras vänster – hur lättvindigt vänstern slänger sig med ordet ”överdrift” när deras antidemokratiska böjelser påtalas.

Men jag borde tagit med McCarteyismen. Märkligt många lever i villfarelsen att denna mörka era i USA hade något att göra med censur. Så var det inte. Det var den tysta, smygande utrensningen – de kommersiella och privatekonomiska hänsynens feghet – som berövade inte bara Hollywood dess intellektuella frihet och inte minst inkomster när Demokraterna inte vågade stå upp mot Republikanernas vämjeliga makthunger.

Den gudabenådade dramatikern Arthur Miller tittade 1996, i en briljant essä i New Yorker, tillbaka på 50-talets svartlistningar. Han gjorde det från sitt vanliga vänsterperspektiv och han la skulden på de egna. Självfallet drog Miller paralleller till andra totalitära rörelser med samma psykologiska mekanismer:

”Tydligen är vissa processer universella. När icke-judar i Hitlers Tyskland, till exempel, såg sina judiska grannar lastas av, eller jordbrukare i Sovjet-Ukraina såg Kulakerna försvinna framför deras ögon, var den gemensamma reaktionen, även bland de som är osympatiskt inställda till nazism eller kommunism, helt naturligt att vända sig bort i rädsla för att bli identifierad med de fördömda. Jag lärde mig av icke-judiska flyktingar att det ofta fanns en förtvivlad skam blandad med ’Tja, de måste ändå ha gjort något.’”

Att jag undvek sådana självklara referenser berodde förstås på att samtidens dårvänster inte ens kan börja förstå att deras heliga krig mot påstådd antifeminism är samma sjukdom som dårhögerns heliga krig mot påstådd kommunism under 50-talet.

Jag valde också att inte nämna Margaret Atwood som tidigt, i januari 2018, i essän Är jag en dålig feminist?i Toronto Star, insåg att en backlash skulle komma  i lynchmobbens spår.

Backlashen kom. Jag var själv en del av den. Det var helt motvilligt. Jag hade önskat att jag aldrig behövt skriva Utan nåd.

Men det är så det går. Revolutioner fungerar inte. De som mördats återuppstår förr eller senare.

För personlig del slutade allt väl. Livet är bra. Några stämningar återstår men på alla andra vis har jag lämnat detta makalösa elände bakom mig.

Fredrik Virtanen

Klicka här för att läsa utdraget ur Utan nåd i Paragraf.