Rättsmagasinet Paragraf ville publicera ett utdrag ur Utan nåd. Och så ville de ha en liten text om läget i landet, med betoning på post-metoo. Så då lydde jag och skrev:
När jag skrev den här essän till Utan nåd, i november-december 2018, var det en extrem text i samtidens offentliga Sverige.
När Utan nåd gavs ut den 29 april 2019 var den lika extrem.
I februari 2020 är texten fortfarande extrem. Trots att den inte är extrem alls!
Men den är ovanlig eftersom den lägger skulden på det svenska metoomisslyckandet där skulden hör hemma – hos vänstern och den vänsterliberala, värdegrundsbaserade affärsmodell som är motorn i svensk kommersiell media istället för fördomsfri och objektiv journalistik.
Jag var förstås inte förvånad över att vänstern applåderade och bar fram de äppelkäcka mytomanerna, radikalfeministerna och journalistaktivisterna som nämns i utdraget och på andra ställen i boken. Vänstern kan liksom inte hållas ansvariga för att vara vänster! Däremot var jag chockerad över hur radikalt ointresserade självutnämnda liberaler var av rättssäkerhet och demokratiska principer. Den goda saken och jakten på klick rättfärdigade den unika svenska metoojournalistiken, som också ledde till rörelsens fiasko – bara i Sverige, barn, bara i Sverige.
I det på alla vis (förutom kulinariskt) mer framstående landet Norge, där boken gavs ut som Uten nåde, har metoo inneburit en rad stora förbättringar för jämställdheten. Men i Norge hade å andra sidan feminismen nått längre redan innan metoohösten 2017. Och kanske behövde inte den mer välbärgade norska medieindustrin utnyttja den pk-radikala lynchjustisen för att vara nöjd med kvartalsrapporten.
I Norge diskuterades och debatterades metoo flitigt. De få misstag som begicks klargjordes och erkändes. Tidningen Verdens Gang tog ansvar för dess skandalösa publiceringar om Trond Giske, Arbeiderpartiet vice ordförande.
I Sverige låtsas media fortfarande som om haverierna aldrig hände. Antagligen är förhoppningen att kundkretsen har dåligt minne och att den kommer vilja börja betala för prenumerationer igen. Det är feltänkt och affärsmodellen är på utdöende. Undergången är inbokad det datum då den sista spelbolagsannonsen gått över till Facebook och Google men förhoppningsvis står sig gammelmedia några år till.
Samma redaktörer som inte orkar erkänna det journalistiska sammanbrottet under metoo och dess konsekvenser för samhället är händelsevis samma personer som fortsätter häpna över att nykonservatismen växer och att Sverigedemokraterna kan bli Sveriges största parti i valet 2022; samma filterbubblor som ännu inte märkt att taktiken att ropa rasist till varenda sverigedemokrat inte fungerade. Metoden var väl värd att testa men nu behöver kartan anpassas till terrängen. Istället får gamla dogmer styra.
I Utan nåd valde jag att undvika historiska referenser. Det var taktik eftersom jag vet – jag är själv vänster men inte deras vänster – hur lättvindigt vänstern slänger sig med ordet ”överdrift” när deras antidemokratiska böjelser påtalas.
Men jag borde tagit med McCarteyismen. Märkligt många lever i villfarelsen att denna mörka era i USA hade något att göra med censur. Så var det inte. Det var den tysta, smygande utrensningen – de kommersiella och privatekonomiska hänsynens feghet – som berövade inte bara Hollywood dess intellektuella frihet och inte minst inkomster när Demokraterna inte vågade stå upp mot Republikanernas vämjeliga makthunger.
Den gudabenådade dramatikern Arthur Miller tittade 1996, i en briljant essä i New Yorker, tillbaka på 50-talets svartlistningar. Han gjorde det från sitt vanliga vänsterperspektiv och han la skulden på de egna. Självfallet drog Miller paralleller till andra totalitära rörelser med samma psykologiska mekanismer:
”Tydligen är vissa processer universella. När icke-judar i Hitlers Tyskland, till exempel, såg sina judiska grannar lastas av, eller jordbrukare i Sovjet-Ukraina såg Kulakerna försvinna framför deras ögon, var den gemensamma reaktionen, även bland de som är osympatiskt inställda till nazism eller kommunism, helt naturligt att vända sig bort i rädsla för att bli identifierad med de fördömda. Jag lärde mig av icke-judiska flyktingar att det ofta fanns en förtvivlad skam blandad med ’Tja, de måste ändå ha gjort något.’”
Att jag undvek sådana självklara referenser berodde förstås på att samtidens dårvänster inte ens kan börja förstå att deras heliga krig mot påstådd antifeminism är samma sjukdom som dårhögerns heliga krig mot påstådd kommunism under 50-talet.
Jag valde också att inte nämna Margaret Atwood som tidigt, i januari 2018, i essän Är jag en dålig feminist?i Toronto Star, insåg att en backlash skulle komma i lynchmobbens spår.
Backlashen kom. Jag var själv en del av den. Det var helt motvilligt. Jag hade önskat att jag aldrig behövt skriva Utan nåd.
Men det är så det går. Revolutioner fungerar inte. De som mördats återuppstår förr eller senare.
För personlig del slutade allt väl. Livet är bra. Några stämningar återstår men på alla andra vis har jag lämnat detta makalösa elände bakom mig.
Fredrik Virtanen
Klicka här för att läsa utdraget ur Utan nåd i Paragraf.
Herregud, det här är ju verkligen fantastiskt välskrivet. Otroligt välformulerat och jag rodnar något. Det känns som jag nu håller på att bli klar med min omvärdering av dig. Och det är egentligen ingen omvärdering, jag hade faktiskt ingen åsikt om dig alls innan drevet. Jag vet däremot att jag tidigt valde sida, den andra.
Jag vill ogärna skylla på något men radions Söndagsintervju, som jag följer slaviskt, kan vara möjligtvis bära en del av skulden. I intervjun med CW är det verkligen en ung, glad, rolig tjej man får träffa. Omedelbar sympati. I Uppdrag granskning blottläggs visserligen alla felaktigheter i drevet men jag kan verkligen inte gilla dig ändå. Trött, grinig, förorättad och, vänster. Att du sedan är ärlig med att du har uppträtt mindre bra tidigare i livet blir mest belastande. Efter söndagsintervjun med dig gick jag bara och skrek i lurarna under hundpromenaden. Vilken jävla idiot, vilken tönt. Och så, vänstersprätt. Alla i min omgivning hörde intervjun, alla gjorde ner dig. Största losern i söndagsintervjun sedan Lambertz. Sedan var det bra så, du var slut och det gillade jag.
Jag vet ju dock att jag inte är en sådan oreflekterande människa. Varför vet jag in i märgen att Benny Fredriksson är en bra människa men inte du? Hur kan jag vara säker på att han inte gjorde fel? Eller Ingmar Bergman?
I somras när jag inte hade något kvar på min Storytel-bokhylla tänkte jag att din bok kanske fanns där. Och det gjorde den. Inläst av dig själv, olämpligt nog. Du låter rätt gnällig. Jag måste säga att jag fick kämpa mig igenom de första delarna av ditt drogade knarkliv. Det är klart att en sådan person gjort sig osams och ovän med många. Delen om Marstrand var speciellt beklämmande eftersom jag tillbringat så oerhört mycket tid därunder min ungdom och verkligen kan se framför mig hur en suparhord på den ön kan te sig. Men jag kände att du beskrev en rätt fånig typ, ingen överlagd våldtäktsman direkt. Lite pajas.
En riktig ögonöppnare var när du skrev att det näst största drevet, var det mot Lina Makboul. Jag som egentligen inte minns att UG:s program undersökte trovärdigheten i underlagen mot dig, utan mest retade upp mig ytterligare på dig. Här kände jag att jag låtit mig svepas med. Och jag använder sociala medier i väldigt liten omfattning. Hur gick det här till? Min egen teori är att du var en uttalad feministisk vänstermänniska som fastnade med fingrarna i syltburken. Haha, där satt den.
Jag började gilla din bok men bytte inte direkt åsikt, jag började mer undra över varför jag öht brydde mig om det här. Det jag läste om CW nu kändes helt klart betydligt knasigare och jobbigare, både i din bok och i andra källor.
Middagen med GW var en trevlig gest. Tänk att han ställde upp på det viset. Jag avslutade boken med den klara känslan att jag hakat på något som jag inte skulle hakat på. Jag tror definitivt inte att du är någon våldtäktsman men jag vet inte om jag skulle gilla dig om vi träffades. Det känns som om du träffats av en perfekt storm av feminister och högermän.
I slutet av boken, tror jag att det var, refererar du till en podd som du ska börja spela in tillsammans med Roland Poirier Martinsson. Den poddserien har jag nu nästan lyssnat mig igenom. Det enda dåliga man kan säga om den är att den verkar ha avslutats redan förra sommaren. Vilket skönt samspel ni har och jag måste tillstå att jag inte hela tiden håller med Roland. Jag har vid flera tillfällen tyckt att det du säger är helt i min åsiktskorridor, bla om religion.
Det är nog lite patetiskt att jag lagt så mycket tid på detta men jag har landat i att om jag struntat i det helt och hållet, då hade jag aldrig lyssnat på er podd.
Hälsningar
Philip Arnell
Tack!