Detta SVT Play-program från Uppdrag granskning, som granskade de havererade medierna och nominerades till EM-guld i journalistik, löper snart ut. Passa på!

För att vara rätt bör en människa cykla. Tyvärr kan väldigt få människor cykla. Stadsmiljön blir obekväm för andra människor. Särskilt små människor och deras föräldrar med vagn. Den eldrivna sparkcykeln Voi förändrar inte det. Men Voi är bekvämt i uppförsbacke. Tänk dig att du åker enduro uppför Himalaya ungefär, och sedan tänker du dig att du reducerar den känslan 1000 gånger. Så är det att åka upp för Götgatsbacken på Voi.

Jag är helförtjust i Voi. Turister är helförtjusta i Voi. Den är underbar när man kör den. Enkelt! Ladda ner appen, registrera ett betalkort, scanna scootern och rulla iväg med den samtidigt som du gasar med höger tumme. 20 km/h i timmen kan den nå, det är en tiondel av toppfarten på en mellanstor Ford eller världens snabbaste gräsklippare. Parkera sedan Voi var fan du vill.

Tyvärr kan Voi bara få betyget 6/10 Virrar. Varför undrar du? Utbudet och priset. Detta är inte vad latinarna kallar en perpetuum mobile. I morse, som exempel, skulle jag åka från Medborgarplatsen till Östermalm. GPS-kartan med scootrar stämde inte särskilt väl. Vissa Voi som visades fungerade inte. Det stod drösvis med scootrar men alla var urladdade. De så kallade hunters som ska ladda dem hade kanske gått till Kvarnen kvällen innan och därefter glömt att de var hunters. Mycket tragiskt för oss som behövde köra till Valhallavägen.

Till sist hittade jag östra Södermalms sista laddade Voi och resan blev fantastisk. Fantastisk säger jag. En vacker dag ska jag lära mig att köra på höger sida. 22 minuter tog det från Filmstaden Söder till Sophiahemtrakten.

Priset: 44 kronor. 10 i startavgift och sedan 1,5 kronor minuten. Liknande pris […]

”De uthängda slår tillbaka i bokform”, skriver TT, i tex Sydsvenska Dagbladet eller Göteborgs-Posten och artikeln handlar om Katarina Frostenson, mig och Horace Engdahl. De släpper böcker någon månad efter mig. Jag ser väldigt fram mot att läsa dem, i synnerhet Katarinas.

På samma sätt som jag hade sett fram mot att läsa Utan nåd om jag inte skrivit den.

The radio show must go on. Här är avsnitt 29 med Lars Leijonborg, Folkpartiets förre partiledare. Trevligt samtal med spänst.

Vi har härligt nog ökat närvaron av gäster med ett par snäpp. Förra veckan Paulina Neuding, den här veckan Jenny Lindahl.

Här är avsnitt 28 av Virtanen & Roland PM, varsågoda!

Nästa vecka: Ännu en gäst, en före detta partiledare.

Don Marquis kom in i mitt medvetande för första gången när jag läste att hans fru dog i sömnen. Hon var skådespelerska och hette Vonnegut i efternamn eftersom hon hade varit gift med författaren Kurt Vonneguts bror eller kusin, också skådespelare. Det var därför jag råkat läsa om henne. Hon var själv inte berömd även om hon var med i några Hollywoodfilmer.

Det är dramatiskt att dö i sömnen. Det låter, när man uttrycker det så, plötsligt, fasligt och ovanligt. Att ”dö i sömnen” säger man inte om någon som först legat på sjukhus med tuberkulos i tre veckor eller haft cancer i ett halvår. Då kanske man dör i sömnen men man dör inte i sömnen.  Att leva i bara 48 år var inte mycket 1936 heller. Samtidigt är det antagligen det mest behagliga sättet att dö. Omedveten. Man borstar tänderna, läser en bok, släcker lampan och sedan är det godnatt.

Jag vet inte varför Marjorie Vonnegut dog i sömnen. En dag ska jag ta reda på det.

Don Marquis var tidningsman från Illinois som även fipplade med noveller, poesi, tecknad humor och pjäser. Som journalister ibland gjorde på den tiden. Han dog bara ett år efter sin fru, alltså 1937, av stroke såvitt jag vet och fick ett fartyg i den amerikanska flottan uppkallad efter sig, USS Don Marquis. Han var ingen gigant han heller, blott en storhet, men han sa en förtjusande sak:

Publishing a volume of verse is like dropping a rose-petal down the Grand Canyon and waiting for an echo. ”Att ge ut en diktbok är som att släppa ett rosenblad i Grand Canyon och vänta på ekot”.

Det kan läsa på olika vis och […]