Hallå där, Du läser väl min Kulturkanonen hos Magasinet Konkret? Jag randar en NY och FRESH kanon varje fredag och är man snabb  kostar den ingenting. Å andra sidan är det ju nice att stötta den alternativa, obundna FRIA pressen med en prenumeration. Kulturkanonen recenserar alltså i grunden Sveriges sex största kultursidors prestationer under veckan. Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Expressen och Sydsvenskan. Men allt kan hända i den där Kulturkanonen. Det är till exempel ofta mycket rock. Mv h Fredrik Virtanen       

Jag är numera stolt över att vara krönikör på anrika Vestmanlands Läns Tidning. Klicka här så hittas alla mina gamla och nya krönikor!

Jag och Roland Poirier Martinsson finns på Hemlängtan – med Virtanen och Roland PM. Det är bara att skriva in din mejladress så plingar det till när vi skrivit en kolumn, poddat eller intervjuat någon spännande figur. Sjuk logga så det räcker:

Jag har tusen gånger ombetts att göra "min Eldkvarnspellista". Eftersom Plura börjat podda med Mauro Scocco och eftersom Kjell Andersson släppt en självbiografi på Bonniers har jag gjort den till sist. Här är den Virtanenska Eldkvarn-spellistan! Det bästa av Plura & Co. Ja, egentligen alla verkligt bra låtar de åstadkommit sånär som på en sju, tio stycken som är lite för lika de som tagits med. Tre bidrag från the great Carla. Kungsholmskopplet hade kunnat vara det fjärde på en mer generös lista. Och precis, exakt, just det, ingen låt från Pluralism, Brott lönar sig aldrig eller Död stjärna platsar, även om Män som mej, Alla frågar efter Alice och Maria inför Gud var nära. Inte heller tog jag med postpunkhitsen från förrförr även om Fula pojkar, Treans spårvagn eller Pojkar, pojkar, pojkar och många fler än så från den tiden vore givna om jag stod ut med diskantig barndomskrammel i vuxen ålder. Med allt detta sagt: Även resterande Eldkvarn-produktion överglänser genomsnittet av alla andra svenska artister, eller hur? BONUSMATERIAL: En lång jäkla essä jag skrev i den feta Eldkvarn-boxen, 2011, producerad av den legendariske Kjell Andersson. DE FETA ÅREN — Fredrik Virtanen, september 2011 — Jari Haapalainen och jag sitter på en uteserveringssylta på Götgatsbacken i Stockholm en söndagseftermiddag i maj detta år 2011 och enas om att det finns en fallande kvalitets- skala från Atlantis (2005) via Svart blogg (2007) till Hunger hotell (2008). Efter ett långt och detaljerat dividerande med väsentliga men svårgripbara ord som nerv, själ, känsla, manlighet, sound och blod så förenklar jag med att brutalt använda Aftonbladetbetyg: Fem plustecken, fyra plustecken, tre plustecken. Atlantis var fem plus. Svart blogg var fyra plus. Hunger hotell var tre plus. Eldkvarns producent anser inte att musik kan bedömas på så banala skalor men han accepterar muttrande. Atlantis är mycket speciell även för honom. Vi stod i morgonsolen och [...]

Första uppdateringen sedan i maj! Fysisk distansering är A och O. Återigen. Som en samhällstjänst ägnas det här utrymmet åt (bara) de bästa tv-serierna som dykt upp de senaste åren, och en och annat noterbar sexa. Det är Netflix som – högst otippat – dominerar just nu med tre fullträffar. Höstvinter, 2020: Utredningen, SVT Play. Suveränt lågmält om det danska ubåtsmordet. 8/10. The Sinner, SVT Play. Några avsnitt kvar men hittills inte samma nerv som i synnerhet den första, enormt intrikata säsongen. 7/10. Roadkill, HBO. Hugh Laurie i sin bästa roll sedan Dr House. 7/10. The Undoing, HBO. Nicole Kidman och Hugh Grant var värda ett bättre manus, en bättre regi och en högre trovärdighet. Och bättre kosmetiska kirurger. 6/10. The Queens Gambit, Netflix. 9/10. Egentligen bara ett problem med denna: Den är inte "sann". Historien om ett ungt schackgeni som börjar knarka redan i tonåren är för specifik och detaljerad för att inte bygga på en sann historia. Men det gör den inte. Det är en roman från 80-talet av Walter Tevis som Heath Ledger tänkte göra film av innan han dog. Att den saknar verklighetsförankning förstår man om inte annat när hon spelar jämt med Boris Spasskij-liknande sovjeter vilket inga amerikaner var kapabla till innan Bobby Fischer kom. Men konst är konst, och som underhållning är det en perfekt blandning av tonårsserie och vuxna livsdilemman om att kontrollera och analysera tillvaron. 9/10. Kärlek & Anarki, Netflix. Den bästa svenska tv-serien någonsin? funderade jag häromdagen. Kom bara på två konkurrenter, och möjligen håller ingen av dem i dag: Percy Tårar av Killinggänget och Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Det roliga är att man mycket väl kan säga att Kärlek & Anarki är en blandning av just de bägge. Perfekt tonträff i samtiden. 9/10. [...]

Det har varit ett mörkt år. Det är svårt att inte bli självupptagen av döden. Min äldsta bästa vän dog först, ett drygt år sedan. Våren innan var vi i Irland, Dublin och Galway, tillsammans. Ända sedan 90-talet hade vi talat om Irland men aldrig kommit iväg. Vi kom iväg till sist. I sista stund skulle det visa sig. Det var sista gången jag såg honom. Hans död var oväntad. Han var född 1971 som jag och han var inte sjuk i någonting. Han var för fan vegetarian. Han bara dog. Jag tänker fortfarande på att messa honom något jag kommer på, som vi alltid gjort, bara för att skratta eller säga något trivialt eller kanske smart. Sekunden senare inser jag att han inte finns längre. En gång skickade jag ändå. Jag är arg för att han lämnade mig. Hans död är värre för hans familj än för mig men man blir självupptagen av döden. Den döde märker inget av att vara död. Det är de efterlevande som lider och tycker synd om sig själva för att den döde hade fräckheten att lämna dem. Pappa var aldrig rädd för att dö. Han var inte sådan. Han var den gamla skolan. Han var finsk. Han var praktisk. Jag kunde tycka att det var nonchalant. När jag var liten sa jag: ”Jag vill att du dör före mig, pappa.” Pappa stoppade undan pipan som han rökte på den tiden och tittade på mig, förbryllat, frågande. ”Du kommer bli så ledsen om jag dör”, förklarade jag. ”Det är bättre om jag blir ledsen.” Om mina barn sagt så till mig hade jag svarat med ett rått skratt att ”asch då, jag skulle inte bli ledsen” och det hade pappa också kunnat svara men det gjorde han inte. Han svarade: ”Det kommer inte hända, Kalle. Och du kommer vara stor när jag dör. Det kommer dröja länge. Jag lovar.” Det var nog precis vad jag [...]

Det här är roligt. Cirka 4 000 pers (3 874) lånade Utan nåd på Sveriges bibliotek 2019. En spänn per utlåning. Räcker till att fira med lite kinesisk take-away för halva kvarteret. Hoppas på en rejäl sushimiddag nästa september för utlåningen 2020. Rekommendera dock inga barn att bli författare.    

Okej händer behövs men de behöver inte röra degen. Ingen knådning! Bara tid. Här är receptet till alla som klagat på ”komplicerade recept” (de är inte komplicerade, bara mångordiga): Ta 3 dl ljummet eller kallt vatten. Häll i din surdeg (1-3 dl typ). Eller jäst, max 5 gram. 10-12 gram salt. Blanda i 500 gram (cirka 8 dl) Vetemjöl Special eller – om du verkligen inte vill kunna misslyckas – Manitoba Cream. Rör ihop. Antagligen krävs lite mer (typ 0,5 dl) mer vatten om du använt jäst. Täck över. Låt stå i rumstemperatur i 12 timmar. Baka ut brödet efter behag med mjöl (helst rågmjöl). Häll det i en oljad form om du fortfarande inte vill beröra degen eller om den blivit lös. Täck över. Ställ i kylskåp i minst 12, helst 24, timmar. Ta ut brödet. Sätt ugnen på max, helst 300. Över och undervärme. Efter en halvtimme: Skjutsa in brödet på en het plåt i botten av ugnen. Sänk värmen till 200. Det är ett stort bröd så det tar säkert 45 minuter i ugnen. Innertempen ska bli minst 96 grader. GOTT! Ps. På bilderna är det ett bröd gjort såhär idag men med en näve rågkross i också. Det blev inte perfekt, men nästan. Gott blir det alltid, även om man misslyckas. Ds. Jäste andra gången i form. Den kan sättas in rätt i ugnen, särskilt om degen blivit lös. Färdigt! Blev inte perfekt, men det behövs inte. Hällde ut degen ur formen, snittade lite. 1 dl (skållad) rågkross gör det godare, lite bittrare, lite nyttigare.

Jag känner intensivt för att dela med mig av min bästa… formula. Alltså recept. Alltså innehållet i mackan. Min favoritlimpa. Den kallas nog vetelevain på bagerierna men är snarare en råglevain även om det bara är 12-14 procent råg. Den blir söt och fet utan att bli sådär ruskigt 100 % vetebarnslig, av den skållade rågen och rågsurdegen. Den blir lite tristare (mindre seg, mindre hållbar) med jäst men om jäst används: öka rågmjölet till 60-70 gram. Den är mycket enkel men tar tid även om bagarens insats inte är mer än max 20 minuter, inklusive rengöring av kittlar och upptorkning av mjöl. Degen sköter sig ju själv.

1. Skålla 50 gram (fint) rågmjöl i max 150 gram kokande vatten. När röran stått över natten eller svalnat till minst 37 grader (helst klart svalare), då:
2. Rör i 1,5-2 dl surdegstart gjord och uppväckt på rågmjöl (eller jäst om levain inte finns; cirka 10 max 20 gram jäst för osöta degar). Blaska ihop och låt stå i 15 minuter.
3. Rör i 500 gram vetemjöl special och 250 gram (2,5 dl) vatten. (Om du använt jäst behövs antagligen minst 3 dl vatten.) Rör ihop till en tjock men kladdig smet. Låt stå i 30 minuter. Det är viktigt med tiden här. Glutentrådarna måste igång.
4. Häll i 15 gram Himalayasalt. Används ett annat (tuffare) salt kanske det räcker med 12 gram. Använd en blöt hand om degen fastnar och gojsa runt i någon minut.

(Här går det att hoppa över stegen 5 till 8 genom att knåda degen mjukt men rejält i 12-15 minuter och ställa den på jäsning i en oljad låda eller samma skål du jobbat i i cirka tre timmar beroende på hur varmt det är i rummet och beroende på vilket drag det var i surdegsstarten eller jästen). 5. 30 minuter senare: Dra i degen. Vik degen. [...]

När jästen var slut på Coop, ungefär samtidigt som alla dårar hamstrade toalettpapper i februari eller mars – minns nån hur sjukt det var? – tvingades jag köpa torrjäst och det förändrade mitt bakande i grunden. Torrjäst är faktiskt att föredra. Vanlig jäst duger också och en surdeg är förstås smartast eftersom man slipper riskera att galna jästhamstrare sabbar baket. Men torrjäst (man rör ner den i mjölet och saltet innan kallvattnet blandas i) i kombination med lång kalljäsning ger ett segare, fetare, luftigare, håligare bröd, enligt denna för mig helt nya upplevelse. Torrjäst! Det är väldigt lätt att baka på en viss nivå. Men det är otroligt otillfredsställande när brödet inte blir perfekt. Att verkligen, verkligen få till en utsökt vetelevain eller rågmacka är nästan omöjligt. Man får nöja sig med fyrplusbröd men då och då – ohyggligt satisfying när det händer och vanligtvis när man knådat exakt lagom länge, 11-12 minuter, och sedan kalljäst i minst ett dygn och använt 4-5 procent grovsalt och en klutt smör – blir det femplus. Min största utmaning är att inte göra skalet för krispigt. Jag och alla andra älskar krispigt men det gäller inte barn. Lösningen är vanligtvis att inte alls använda ånga och att köra brödet på mycket lägre värme än rimligt. Alltså: Man startar på 300 men sedan snabbt som fan ner till kanske 170, 160, 150 rent av. Då blir limporna härligt soggiga, bara lövtunt krispiga men ändå luftiga. Man kan ju rätt snabbt lägga dem i en plastpåse också för att verkligen förstöra skorpan.  

Hoopla. Läser i Dagens Media att Expressen anlitar rikets ledande mytoman, Instagramkändisen Cissi Wallin, som krönikör. Innan domen för grovt förtal ens hunnit torka. Det är toppen att kriminella får revansch i samhället. Viva KRIS! Men vanligtvis brukar det tarvas att straffet avtjänas innan förövaren anses ha sonat sitt brott av samhället. Som brottsoffer är det förstås stötande att den rimliga ordningen sätts ur spel. För verkliga offer för sexuellt våld är det antagligen ännu mer stötande. Jag är inte förvånad. Expressen är ingen statlig institution och uppdraget är att vinstmaximera. Expressen var den enskilt värsta tidningen under de mediala haverierna som förstörde metoo i Sverige. Expressen skulle anlita Peter Madsen om man trodde sig kunna tjäna några spänn.  

Detta skrev jag i december 2018, publicerat i Utan nåd våren 2019, sidorna 153 till 164:

 

När det i efterhand visade sig att många påståenden var svaga, överdrivna eller falska och över 30 metoo-publiceringar fällts av PON, eller Granskningsnämnden för radio och TV (GRN) stängde medierna dörren till många av de aktivister som de nyss utnyttjat och hyllat som hjältar.

Men inte heller kritik mot metoo eller en diskussion om den nykonservativa offermentalitet som blev rådande ges utrymme i de tongivande medierna, i synnerhet inte i huvudstadens stora mainstreamtidning Dagens Nyheter som satt sig själv i en komplicerad sits genom intensiv kampanjjournalistik för den goda saken.

DN har i decennier setts som “den malliga morgontidningen” men under mina 25 år i Stockholm har jag aldrig tidigare upplevt ett så starkt förakt mot DN i kulturella och intellektuella kretsar. Få vågar dock yttra sig eftersom DN:s makt över samma, ofta fattiga, kretsar är enorm. Avfällingar riskerar att mötas med tystnad eller bestraffning.

Ett exempel skulle kunna vara när en av landets stora fritänkande intellektuella, författaren Lena Andersson, med fast krönikörsplats på tidningens liberala ledarsida vilket innebar att hennes texter inte kunde refuseras, indirekt riktade kritik mot DN:s kulturjournalistik och även problematiserade metoo. Då hamnade Lena Andersson i kylboxen.

[...]

Jag har inte tid med det här egentligen för jag skriver färdigt en roman men jag har aldrig riktigt uppskattat Blood on the tracks. Titeln är fantastik. Albumet också. Det är inte det. Frågan är hur fantastiskt det är? Bara ganska. Albumet är slickt och ljudmässigt snällt och har en hel del hårda oneliners som är lätta att minnas. Blod på spåret är Dylanamatörens lättsaltade favoritalbum och som sådant antagligen Dylans viktigaste verk. En helt ny publik i flera generationer kunde hitta Bob tack vare trevliga Blood on the tracks. Det gillar vi, mycket. Desire är ett större album. Är inte hjärtat utslitet redan så ligger det på kudden när Sara avslutar plattan. Som förstås inleds med en av få protestlåtar som på riktigt svänger: Hurricane. Men även Street legal är ett större album. Inledande Changing of the guards handlar av allt att döma om de 16 år Bob Dylan avverkat i skivbranschen vid det laget. Och alldeles uppenbart var han påverkad av Bruce Springsteens saxofonrockenroll. Och senare … ja Baby please stop crying och Is your love in vain efter varandra är den största dubbel han gjort sedan Just like a woman och Most likely you go your way and I'll go mine på Blonde on Blonde. Det är…   Fortsättning följer.    

Utdrag ur Utan nåd, sidan 189 till 198:

 

Mars, 2018

 

Benny Fredriksson är död.

Beskedet når mig genom en gemensam bekant innan jag sett nyhetsflasharna. Självmord. Det står inte i nyhetsartiklarna. Det brukar vanligtvis bara stå mellan raderna men här kanske media inte fått självmordet bekräftat.

Jag tänker, jag förstår honom. Jag tänker, det kunde varit jag. Jag tänker, hellre han än jag. Jag är inte större än så och sedan tror jag att jag ska dö av andnöd och hjärtattack och höger sida av halsen börjar rycka och örat susar. Jag rusar till medicinskåpet och letar fram fyra eller fem femmilligramstabletter Sobril som jag inte använt på månader och sedan släcker jag och sätter mig i soffan och blundar och andas tills det känns bättre, tio minuter eller trettio, jag vet inte. Jag börjar nynna en sång av Per Gessle: “Här kommer alla känslorna på en och samma gång”.

***

Det första pressmeddelandet från Stockholms Stadsteater kom den 17 mars 2018 och var kortfattat. Ett nytt pressmeddelande skickades den 19 mars. Där berättades officiellt att det var självmord och skulden lades på “ett orättvist och gränslöst mediedrev”.

***

Benny Fredrikssons öde beseglades när Aftonbladet publicerade en granskning av tillvaron på Sveriges största teater och kulturhus, med löpsedeln:

“Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll.

Anställda målar upp en skräckbild av vd:n för kulturhuset. ’Alla är rädda för honom’.”

Min bedömning efter nästan 24 år på tidningen var redan då att Aftonbladet försökte komma in i matchen efter krisen med artiklarna om tidningens arbetsmiljö i konkurrenterna på Bonniers, DN och Expressen. Resultatet påminde om hur en passerad vänsterback drar till med en eftersläng när spelet sedan länge gått vidare.

Så långt inne i metoo-hösten hade media mestadels återfunnit sin etiska kompass. Klent underbyggda artiklar skrevs fortfarande, men publicisterna hade kommit på att även under metoo gällde vanliga journalistiska sanningar. Källor, särskilt anonyma källor, talar inte alltid sanning och det finns minst två versioner av ett händelseförlopp. Framför allt hade [...]

Förövaren är fälld i domstol. Jag konstaterar att det är billigt i Sverige att förstöra en annan människas liv. Villkorlig fängelsedom och 100 dagsböter om 50 kronor samt 90 000 kronor i skadestånd. Ett straff som inte känns alls för en mångmiljonär. Men den statliga rättskipningen borde ändå avskräcka andra från att näthata. Ett samhälle där privata hämndmotiv, lynchmobbar och folkdomstolar stöter ut människor från sina sammanhang tror jag inte att någon vill ha, egentligen. Vad är det för värld? Nästa gång är det ditt barn, din bror, din mamma – eller du – som blir ostraciserad. Från en skola, en arbetsplats, en by, en stad eller ett land. Dagens dom för grovt förtal är därför viktig. Den säger tydligt att vi inte kan skriva vad fan som helst på internet. Jag är glad över domslutet. Möjligen kan tillvaron nu gå vidare efter de värsta två åren i mitt och min familjs liv. Men skandaliseringen kvarstår. Internet glömmer inte. Facebook och Instagram har ännu inte tagit ansvar för att de fortfarande distribuerar kränkningarna till en masspublik. De amerikanska it-jättarna saknar skam. Jag vet att de svenska medierna som publicerade lögnerna hösten 2017 skäms. De borde säga högt att de skäms. De borde be om ursäkt. De borde häva straffet jag fått för att bli förtalad: yrkesförbud. Aftonbladet borde återanställa mig. Allt finns redogjort för i Utan nåd. Men det är en bra dag. Förövaren är fälld i domstol. Jag firar med ärtsoppa. Fredrik Virtanen  

Du är fortfarande vacker som en mörk och farlig gränd Jag tror inte att 70-åringen begriper hur stor han är. Han kan inte ana. Han kan inte ta på sig den pälsen. Det var Strindberg en gång. Sedan kom Hjalmar Söderberg. Sedan kom Ulf Lundell. Däremellan fanns Cornelis och ingenting förutom Dagerman. Kanske Klas också. Och i mindre dammar Gun-Britt Sundström. I övrigt fanns vatten. That’s it. Tror att den här världen står på sig. Den kommer att hålla. Den håller. Paniken vi ser är medial. Långt från folket som bygger landet. Han lever ännu. Han lever och gnäller. Vardagar 1 och Vardagar 2 och Vardagar 3 är på väg, sa en vän igår. Undrar om jag är med i Vardagar 3. Ditt namn. Kunde nästan höra ditt namn, kunde nästan höra dig kalla mig älskling. Ibland när jag är full mejlar jag Ulf. Han svarar aldrig. Det är vanligtvis ett mästerverk som gör honom generad. Men jag uppskattar att han tycker om mig. Du sa att du kände dig starkare än männen. Som om nu det skulle spela nån roll. Vi ska gå ut och träffa de andra ikväll. Ska vi? Du fyller 70 nu. Sidan 2 på På andra sidan drömmarna är fortfarande det största du gjort. Antar att en artist alltid försöker bräcka sig själv. Det är så underligt så underligt min vän. Du  har aldrig lyckats skriva Bobby Jean, men du har varit bra ändå, Ingen skriver Bobby Jean. Det går inte att jämföra. Det var en måndag vi sågs första gången. Vi gick genom den varma sommarnatten med armarna om varandra.